.

.

Den relativa fattigdomen

OkategoriseratPosted by rolfcarlsson Fri, January 18, 2013 14:23:29
Apropå de senaste dagarnas diskussion om barnfattigdomen i vårt land finns det säkert en oändligt massa intelligenta - och intellektuella - aspekter på saken, inte minst får det en massa känslor i gungning.
Jag blir att tänka på min egen barndom. Hur "fattig" den än var så var den ändå aldrig fattig, när jag ser tillbaks. En känslomässig fattigdom fanns där och pengar var det alltid ont om men på nåt vis gick det runt. Det var stundom misär när det gäller mat och näring - makaroner, falukorv, blodpudding och pannkaka. De klart mest vanligt förekommande maträtterna, och min ensamstående mor brukade oftast laga i ordning det jag tyckte om. Då blev det därefter. Grönsaker såg jag aldrig på matbordet under hela min barndom, sånär som på djupfrysta ärtor och morötter nån gång men ganska sällan.
Men ändå: Det var inte fattigdom.
Jag fick en snowracer i julklapp en gång och ishockeyspel och skridskor. Jag fick serietidningar och nån påse godis från kiosken ibland.
Jag hade alltid hela och rena kläder på mej i skolan. Jag badade på söndagskvällar inför skolveckan men sen var det väl lite si och så med det, som jag minns.
Jag växte upp i hyreskasern. Under dom första åren hade vi två rum och kök, och under dom åren hade vi mormor boende en tid hemma också. Det var en bitvis förfallen HSB-idyll med bågnade väggar, trasiga garderober och svartvit TV. Vi hade inte ens telefon på den tiden.
Men ändå kan man inte prata om fattigdom.
Mamma körde ut tidningar på morgonen och arbetade som hemsamarit. Hon drog hem matkassarna på cykeln och jag kan fortfarande se henne framför mej när hon kommer runt hörnet i kvarteret där vi bodde. "Ja, nu har jag handlat för en hundring igen." Hundra spänn hade tyngd 1973, vägde lika mycket som två ICA-kassar gör idag.
Men för att summera: Vi var inte fattiga.
Jag tänker: Vad är fattigdom i Sverige idag? Vad är fattiga barn i Sverige? Är det barn som växer upp i villa med två arbetande, biologiska föräldrar och blir skjutsade till bussen och skolan med familjens ännu inte betalda bil och får mobiltelefoner i julklapp men som ändå inte har riktigt råd att resa utomlands en gång om året?
Ur barnens perspektiv kan det vara fattigdom att inte ha det man vill ha. Självklart.
Villa och egen bil är nån slags självklarhet idag. Att få skridskor i julklapp? Det får man inte. Det får man ändå. Slalomskidor också. För att inte tala om mobiler och surfplattor. Vi som inte ens hade en grå telefon med snurra hemma när jag var liten.
Men det var inte fattigdom för det. Idag är fattigdom att inte ha det man vill ha, fast på ett mycket mer kravfyllt sätt.
Det är perspektiven som ändrats.
I en värld där bara pengarna får styra och där månadslönen inte bara ska räcka till nästa månad utan också till så mycket annat, ja, där föds nån slags fattigdom. Men den är högst relativ.



  • Comments(2)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by R Tue, September 02, 2014 15:50:51

Läs oktober i fattigsverige, Rolf. Så förstår du bättre hur dåligt folk har och har haft det i nu och nära tid.

Posted by Bockh Fri, January 18, 2013 14:37:29

Bra skrivet. Känner igen mig i mycket. Precis så var det, och precis så kände man - man var inte fattig. Som du skriver är idag fattigdom något helt annat, ett stadie där vi uti, lägger våra värderingar. Värderingar som hämtas utifrån vad andra har i materiell rikedom. Först jämför man med andra, sedan värderar man sitt eget, och plötsligt kan man se sig själv som fattig.