.

.

Vem var Olof Palme?

OkategoriseratPosted by rolfcarlsson Tue, February 28, 2012 18:09:29
– Vem var Olof Palme?
Jonna hojtar plötsligt till från sitt rum. Jag slänger en hastig blick mot bokhyllan och konstaterar att pärmen med det gamla manuset, som jag skrev när jag var femton, är borta.
– Har ni inte läst om honom i skolan? svarar jag men jag får inget svar tillbaka utan fortsätter istället:
– Han var Sveriges största rockstjärna.
Då vaknar hon till. Jag ser genom dörrspringan att hon sitter hukad med blicken djupt fäst i pärmen, men tittar upp förvånat.
­– Rockstjärna? Var han?
– Det var när Olof Palme gick upp på scen som publiken jublade mest.
Minnesbilderna från Scandinavium i Göteborg hösten 1985 rullar fram på näthinnan. Wiehe, Afzelius, Thåström, Hylander, den svenska rockeliten på vänsterkanten, gjorde gemensam sak med de kanske något mer politiskt ofärgade, som Ledin, Anne-Lie Rydé och Tommy Körberg. Och parollen var tydlig och klar: ”Berg är till för att flyttas”. De svartas rätt och apartheidsystemets omänsklighet stod i centrum. Och så Olof Palmes entré på det. Den lille, store mannen som stegade fram över den jättelika scenen i skenet från en alldeles vit spotlight. Den skar tvärs igenom mörkret i den fullsatta arenan, och statsministern höll ett glödgat tal som gick utöver det vanliga och som gav eko i hela världen långt, långt efter skotten på Sveavägen våren därpå.
Jonna ser allvarligt på mej när jag berättar för henne.
– Pappa, du gråter.
Jag harklar mej och för ett finger upp under ögat som bara för att gnugga lite, inte torka bort någon tår.
– Äh, jag blev bara att tänka på allt det där som hände då, våren -86. Mordet var så overkligt, man trodde nästan att det var nåt knäppt rykte som hade spridits. Och när man såg tidningarnas förstasidor och löpsedlar var ju inte första tanken att Palme hade mördats här, i Sverige, mitt i Stockholm. Jag minns den där morgonen så himla väl. Morgonen den första mars. Det kändes kyligare än nånsin, men kanske är det mest för att man tänker på det såhär efteråt.
– Berätta, säger Jonna nyfiket.
– Det var ju före mamma och jag hade träffats. Jag var ihop med en annan tjej då.
– Vad hette hon?
– Camilla. Hon var ett par år yngre än jag. Liten tjej med runda, stora, bruna ögon och rödbrunt hår. Hon gillade John Lennon och var väldigt tystlåten av sej.
– Han blev också skjuten va?
– Ja, han också. John Winston. Och bröderna Kennedy, John Fitzgerald och Robert. Och Martin Luther King. Och Mahatma Gandhi. Alla blev dom skjutna till döds. Alla dom som hade drömmar om fred och frihet i världen. Man kan fråga sej varför.
– Men du berättade om Camilla
– Just det. Det var såhär förstår du… natten då Palme blev mördad sov hon över hos mej. Vi… ja, du vet… hade en fin natt tillsammans, allt var stilla och fridfullt och vi var kära… tror jag… jag vaknade i alla fall ovanligt tidigt den morgonen och Camilla sov där i min säng med det rödbruna håret över hela kudden. Jag gick ut i hallen för att hämta tidningen, som vanligt, men jag såg redan på lite avstånd att den inte såg ut som den brukade. Endera var det för mycket svart, eller så syntes mer av bara pappret, som om dom hade glömt ett par förstasidesnotiser. Jag ryckte åt mej tidningen ur brevlådan och… hela framsidan såg ut som en dödsannons, med en tjock, svart ram runtom och så bara den enda rubriken: OLOF PALME MÖRDAD. Och en stor porträttbild strax under rubriken. Texten, den var också i större stil än vanligt och det enda som stod, eller som man uppfattade, var att Palme hade skjutits ner på Sveavägen i Stockholm efter att han och hans fru Lisbeth hade varit på bio. Bara en sån sak. Det hade ju varit hemskt nog om han hade blivit skjuten utomlands nånstans, under nåt statsbesök, att den risken ändå fanns i en statsministers liv var väl kanske nåt man förstod men inte att det kunde hända här, en helt vanlig fredagkväll i Stockholm. Men det hände och hela det här landet förändrades efter mordet.


Texten är ett utdrag ur min roman "Filip" (2009).

  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post30