.

.

Bokpoesin Blues

BöckerPosted by rolfcarlsson Fri, February 24, 2012 16:07:49
Diktsamling. Smaka på ordet. Visst låter det skumt? Vet den unga generationen idag vad en diktsamling är? Det är inte så säkert.
För länge sen hade den skrivna poesin, bokpoesin, ett högt litterärt värde - och fram till för tiotalet år sen gav bokförlagen fortfarande ut en hel del diktsamlingar. Inte för att de bar sej ekonomiskt utan för att det såg snyggt ut kulturpolitiskt sett. Och det fanns bidrag att få.
1930- och 40-talens jättevåg av nya lyriker hade - då - stor inverkan på samtiden, och poeterna blev ofta citerade och upphöjda i den allmänna debatten. Those days are gone. Idag twittras och bloggas det i mindre litterär anda, någon tanke som liknar en dikt kan dyka upp här och där men det mesta framstår som privata dagboksblad utan vidare resonemang.
När jag själv skulle ge ut min första diktsamling i mitten på 1980-talet fanns varken hemdatorer eller smartphones - allra minst fanns internet. Det var en betydligt längre och krokigare väg till det tryckta - eller offentliga - ordet. Desto mer spännande och eggande var det att hålla sin första bok i handen.
Man kan nästan säga att bokpoesin hade en slags renässans på 80-talet, och början av 90-talet. Det trycktes och gavs ut många diktsamlingar, och de fick också medial uppmärksamhet och på så vis en "allmängiltighet". "Malmöligan" med Moodysson, Kristian Lundberg och Håkan Sandell i spetsen blev viktiga för många andra som skrev i en "beat generation"-anda. Danske Michael Strunge, som dog alltför tidigt, var också en av dessa. I Sverige för övrigt bröt sej såna poeter som Lars Hermansson, Magnus William-Olsson, Johan Nordbeck, Ann Jäderlund, Robert Ulvede och Roland Vila fram.
Det var en helt annan era av den svenska lyriken. Vi som växte upp med Ferlin, Dan Andersson, Tranströmer och Werner Aspenström och konfronterades med post-punken fick tänka både en och två gånger för att finna en given plats i detta poetiska kaos. Men det var en fin tid. Och en helt annan tid.
Jag undrar om det egentligen finns nån nyfikenhet på poesi idag. Finns nån nyfikenhet på medmänniskan överhuvudtaget, och en annan människas ord och tankar och reflektioner?
Det finns inte många poänger med att ge ut en samling dikter idag - om inte bara för det faktum att man kan lämna ett litet avtryck, och förhoppningsvis så ett frö någonstans.
Poesin är kanske den främsta skönlitterära genren som finns, och alltid har funnits.
Men aldrig har den haft så låg status som nu.
Ändå finns åtminstone ett tungt vägande skäl att beakta: Det skrivs fortfarande fler dikter än det finns läsare. Alltså finns ett inre liv hos den moderna människan, ett inre liv som kuvas om orden inte får komma ut.

  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post29