.

.

The Last Waltz?

MusikPosted by rolfcarlsson Thu, December 29, 2011 13:08:01
December 2001. Jag sitter på Kungstornets fik i Stockholm och över en het kopp chocklad med vispgrädde begrundar jag ett kontraktsförslag. Några dagar tidigare hade jag blivit uppringd av Gert Holmfred, den dåvarande bossen på Universal Music i Skandinavien. Han ringde från en av reguljärfärjorna på Östersjön och förutom att hans mobil knastrade och levde om var hans danska inte så lätt att uppfatta. Men vi skulle ingå avtal i alla fall eftersom jag tydligen var i hetluften med melodifestival och allt. "Nu må du selge plader", tyckte Gert Holmfred och jag var mest upprymd och entusiastisk över att ha blivit signad till världens största skivbolag utan att varken veta det ena eller andra just då. Karamellen smakade väldigt bra i munnen och nu skulle allting äntligen få rejäl fart framåt. Att mycket av det som hände då, i en rät linje mellan flotta kontor på Östermalm och Skaraslätten, var ett spel där man bara var en av brickorna, ja, det var inget jag heller förstod just då och där.

Nu är det december 2011. Tio år har gått. Vad jag inte visste då vet jag nu och efter Gert ringde Bert och därefter Magnus, Håkan och Owe. Ett skivkontrakt är inte vad det en gång var - ibland är det inte ens ett papper. Jag var 35 år när min så kallade chans dök upp och även om den inte heller infriade alla förväntningar fick jag möjligheten att ge ut plattor med mina egna låtar, vilket också hade varit något slags mål under alla år. En 16-årig Idol-vinnare är ett mer lättfångat byte för den glupska musikbranschen. Jag har hört ryktas att Universal Music numera inte signar artister som är äldre än 28 år, om det är sant vet jag förstås inte men jag får väl skatta mej lycklig som fick dispens en gång.

Allt jag ville har jag gjort. Så heter en av låtarna på mitt nya, kommande album som blir mitt åttonde, eller tionde, beroende på hur man räknar. Från december 2001 räknat är det album opus 5 hur som helst, och på något sätt har det alltid varit viktigt att gå vidare, både i sättet att skriva låtar och producerandet av plattor. Jag är en primitiv varelse rent konstnärligt - mina låtar består av som mest fem-sex ackord. Och jag skriver bara låtar som jag själv skulle uppskatta att höra på radion och i stereon. Gör jag något annat är jag ute på hal is, som man säger. Men man kan sträva efter att gå vidare, trots allt.
Allt jag ville har jag gjort. Mitt i livet får man utgå ifrån att det finns mycket kvar att både göra och upptäcka, så det ska inte misstolkas på något sätt. Ändå just detta: Att gå vidare. Att våga bryta mönster. Att uppskatta det man har och det man gjort.
Den nya skivan ska heta "Fina dagar", som i resereklamen med Mads Mikkelsen ungefär; "Det är dagarna du minns".
Det kan mycket väl bli min sista platta. The Last Waltz liksom. För att jag helt enkelt gjort det jag velat göra såhär långt, jag har gjort de skivor jag föresatt mej att göra och nu ligger allt vidöppet. Det är en bra känsla.

Sanningen att säga har jag också fått mycket svårare att sjunga på senare år. Det började hösten 2007 med något som jag trodde var en vanlig förkylning. Sången på låtarna vi hade spelat in lät uppenbart nasal och konstig, och eftersom det inte blev bättre uppsökte jag läkare som snabbt konstaterade att jag hade näspolyper. Det är en harmlös åkomma och ganska vanlig bland barn, och på barn avlägsnar man fortfarande polyper kirurgiskt medan vuxna behandlas med kortison. Trots det harmlösa i tillståndet har det hela förstås påverkat både sången och en del av vardagen. Vissa dagar känner jag t.ex. inga dofter alls, speciellt vid fuktigt väder. Att gå omkring och känna sej lite lätt förkyld för jämnan har jag däremot accepterat, liksom alla ofrivilliga nysattacker som kan sätta igång mitt under en spelning. "Dylan och Willie Nelson har ju byggt hela sina karriärer på sin nasala sång", har jag fått höra som lite uppmuntran. Man får väl se det från den ljusa sidan.

Musik och låtskrivande handlar ju om så mycket mer än att ge ut plattor och vara en del av det offentliga "nöjesutbudet". För mej har det också blivit allt viktigare att bara luta sej tillbaka i soffan med gitarren och bara "spela", helt förusättningslöst. Kör lite bluestolvor, hitta snygga ackord, leka sej fram.
I mitt nästa liv ska jag bli jazzgitarrist. Ni vet, en sån där tillbakadragen figur i den skummaste vrån av scenen. Som helt utan ord berättar en historia med sin gitarr så man förstår och blir berörd ändå. Inte mer än så. Det räcker.

  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post27