.

.

En kylschlagen historia

MusikPosted by rolfcarlsson Mon, February 07, 2011 17:43:40
"Ska du inte vara med i Melodifestivalen igen, Rolf?"
Frågan kommer åter när det vankas festivaltider igen. Och tugget går vidare... "Det gick ju ganska bra för dej den gången". "Tidig är tiden är väl egentligen din största och enda hit?" Må så vara.
En kylslagen marskväll 2006 färdas jag över Skaraslätten, på väg mot Skövde. Jag har varit på SKAP-möte i Skara, lyssnat på Py och fikat med Bert. Nu sitter jag i bilen och bredvid sitter Thomas G:son och en kollega till honom. Dom har tiggt skjuts hem till Skövde, inte precis åt mitt håll men nästan.
Vi kör ut från Skara, med silhuetten av Mariann Grammofons kontor i backspegeln.
"Det är väl snart dags för dej att göra comeback", tycker G:son och hans vän. Jag hummar nåt för mej själv. "Nästa år kanske?"
G:son guidar mej genom ett öde Skövde och vi når så småningom huset där han bor. Det blir "Tack för skjutsen" och "Vi hörs" och jag köper nåt drickbart på Statoil innan jag styr kosan norrut igen.
Det var det närmaste en "comeback" i festivalen som jag har varit under de nio år som gått sen "Tidig är tiden" nästan knep en finalplats till Globen 2002.
Några dagar efter det där mötet i Skara var spottarna riktade mot just Thomas G:son och hans låt "Evighet", som med Carolas hjälp vann den svenska uttagningen. Så kan det gå, och G:son fick väl annat att tänka på gissar jag.
Den patetiska festivalen ångar vidare. Bert sitter där i nåt hörn i schlagerbaren med sin mobil vid örat, en före detta maktfaktor i ämnet. Nu är han där mera som en maskot. Liksom G:son och Christer Björkman. Premiären dundrar igång och nånstans förnimmer man en musikalisk aura men allt slukas upp av märkliga tv-sketcher, koreografisk soppa och allmän cirkus.
Inte bara jag, utan även mina närmaste vänner och kollegor, förstår att en eventuell "comeback" i detta mediokra sammanhang ligger fullständigt utom synhåll.
Så, låt mej slippa frågan igen.
Det enda jag lite, lite grann sörjer är att jag inte äger någon annan guld- och platinaskiva än den från Melodifestivalen 2002. Därför kommer jag också ständigt bli påmind om den eventuella hit som "Tidig är tiden" innebar.
Jag kan också, med tio års erfarenhet av den etablerade så kallade Branschen, tycka att jag gjorde en del ogenomtänkta val den gången. Det är aldrig fel att ställa krav i en position där man plötsligt är en hett eftertraktad "schlagerstjärna. Nåja, het och het men ändå. Det är lätt att bli duperad och formad. Jag fick tidigt lära mej att det inte finns nån eller ytterst få i Branschen som ägnar sej åt musik av ren välvilja. Du är en ny chokladsort som ska ut på marknaden, från Marabou eller Cloetta.
Om du då har bepansrat dej med en egen vilja och har egna mål här i livet kan du upplevas som obekväm och stötande. Jag gissar att det var ungefär vad som hände mej. Jag ratade Bert fem gånger, bad honom vänligt med bestämt att gå och lägga sej och glömma mej. Till sist förstod han vilken tjurskalle han hade att göra med.
Det ska här göras ett tillägg. Bert är en av de ärligaste och rakaste personerna jag träffat, vilket förstås också gör honom till en obekväm person. Medan andra branschmänniskor hukar bakom jättelika skrivbord i huvudstaden ger sej Bert ut i hetluften och säger rakt ut vad han tycker och tänker.
Bert var den ende i Branschen som ringde och gratulerade mej efter tv-sändningen i Sundsvall 2002. Bara en sån sak.
Samtidigt är han en pajas, eller maskot, som hängt kvar som Mr Melodifestivalen under decennier. Man kan undra varför. Kanske har hans klocka stannat?



  • Comments(1)//blogg.rolfcarlsson.net/#post25