.

.

En roman bland andra

BöckerPosted by rolfcarlsson Mon, November 23, 2009 17:25:49
Nu är den klar. Äntligen. Pust. Romanen är fullbordad. Romanen med stort R. Boken som jag tampats med i så många år - jag tycker det är lite "coolt" att säga att det tagit mej minst 25 år att skriva den. Det är både lögn och sanning, förstås. En bok på 300 sidor skriver man, om man är någotsånär disciplinerad, gott och väl på ett år. En Jan Guillou eller Liza Marklund kanske bara behöver ett halvt, vad vet jag.

Sommaren 1982. Det är drygt 27 år sen, inser jag nu. Det var sommaren mellan åttonde och nionde klass på högstadiet. Då började jag skriva. Att det skulle bli en roman hade jag klart för mej redan från början. Skrivmaskin och papper, det var allt som behövdes. Inget stod i vägen för mej. Jag kunde ha bloggat istället, om det hade funnits möjligheter då. Jag skulle nog ha gjort det också. Men jag skrev på min gamla skrivmaskin, ganska fast och beslutsamt, och framåt vintern, kanske i januari-februari nån gång, tyckte jag mej färdig. Punkt och slut. Nu skulle min roman få möta världen, och det fanns någon tanke om att debutera väldigt ung. Det kändes lagom uppkäftigt - och det var flera unga författare som kom då, en efter en. Det låg lite i tiden på nåt vis, förlagen letade efter unga talangfulla romanförfattare. Efter 70-talets våg av poeter var det romaner som gällde. Och nu var det min tur. Jag visste ju inte hur kyligt det ändå var, att blottlägga sitt skrivande och innersta för den oförstående förlagsvärlden. Kort sagt, refuseringarna haglade över mej, manuset förpassades än hit, än dit, men jag stretade vidare. Till slut la jag manuset åt sidan och insåg att det inte skulle bli nån bok på länge än.
Något år senare var jag ändå i färd med nån slags fortsättning på berättelsen. Projektet genomfördes och mötte ungefär samma öde. Det var nog inte komplett än, det var nånting som fattades, men det fanns en stomme att bygga vidare på. Vilket jag också gjorde, men kanske började det hända en del grejer inte bara med skrivandet utan också i livet som gjorde att det tog sej lite andra former. Lite mer koncentration, några fler överväganden. Jag var 25 år och hade ännu inte debuterat som romanförfattare, men det kändes inte helt nödvändigt heller. Några tunna diktsamlingar hade fått den värsta stressen att lägga sej. Många runt om mej pratade om att det var bra att läsa mycket för att kunna skriva bra. Det tog lång tid för mej att inse det, jag var ju mer intresserad av rockpoesi och kanske vad man kan kalla anti-litterära inspiratörer. Men jag gav bokläsandet något mera utrymme i mitt liv. Slas. Hemingway. Jersild. Rådström, Pär och Niklas. Göran Tunström. Nu ska jag inte överdriva. Jag har aldrig läst särskilt mycket, jag väljer böcker med stor omsorg, det har aldrig varit angeläget att kasta bort tid på något som inte fångar mitt intresse direkt. Men jag ser nu, efter alla år som gått, att det blivit en hel del läsande också. Och jag ser det i mitt eget skrivande. Nånting har hänt. Mest på gott.

Sommaren 2008. Jag är i färd med berättandet igen. Hittar omedelbart beröringspunkter mellan nu och då, och kommer på mej själv med att sitta och skriva på samma bok som tidigare. Betydligt äldre, något mera "påläst". Jag är 41 år gammal och har ännu inte debuterat som romanförfattare. Halva livet har gått, utan att jag hunnit blinka. Nu ser jag den röda tråden, och jag är redo att samla ihop allt material, allt stoff, för en slutsummering.

November 2009. Bara ett par veckor kvar till romandebuten. Det har varit en lång resa, onekligen. Så många då och nu, så många varför och varför inte. Jag ser nu vad jag inte såg då. Det viktiga i saker och ting byts ut med tiden. Jag vet inte om jag nånsin kommer att skriva en roman igen. Men nu har jag skrivit en i alla fall och det får duga. Min bok kan älskas och hatas, vilket man behagar. En roman bland andra. Det är inte viktigt att den blir omnämnd som ett mästerverk, det är inte viktigt att debutera när man är ung. Det viktiga är att göra det man vill och känner för, när det passar en själv. Ibland är det läge att göra vissa saker vid en speciell tidpunkt i livet. Att sätta upp stora mål eller att stressa upp sej för att saker och ting inte blir gjorda, det är förkastligt. Att skriva en bok kan göras på tusen olika sätt, men jag hade inte kunnat skriva just den här boken när jag var femton eller tjugo, men om jag inte hade skrivit nånting då skulle inte heller min debutroman vid 42 års ålder sett dagens ljus. Inte heller hade jag, med samma oförtrutenhet och orädsla, kunnat beskriva femtonårskänslan som den jag är idag.
Första "kapitlet" är skrivet, vad nästa ska handla om vet jag inte, lika litet som jag vet något om morgondagen eller nästa år. Så länge det finns nya upptäckter att göra finns all anledning att fortsätta, både att skriva och att leva.

  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post24