.

.

Nobelpriset, Lessing och den litterära parnassen

BöckerPosted by rolfcarlsson Wed, December 12, 2007 11:14:24
Nobelfesten är över för den här gången och litteraturpristagaren Doris Lessing valde att avstå partyt. Den nätta prissumman lär väl dyka upp på kontot i alla fall och äran har hon redan fått. Skulle det vara något att få komma till Stockholm och den litterära parnassen här?
Själv skulle jag inte haft något emot att få sitta och småprata med prinsessan Madeleine som tydligen just konverterat från partyprinsessa till kunglig dam. Ett annat år kanske...
Men apropå Stockholm och den litterära, svenska parnassen så kommer jag att tänka på en gång då jag var bjuden på förlagsfest i huvudstaden. För en lantis med litterära ambitioner var det givetvis en stor ära, nästan som att få Nobelpriset.
Jag hade just fått en novell antagen och istället för honorar erbjöds jag att få komma till förlagets årliga partaj. Inget man tackade nej till, dessutom höll jag på med en roman och tyckte det var ett utmärkt tillfälle att snacka in sej litegrann. Det är ju så det funkar.
Minns inte värst mycket av själva tillställningen. Det bjöds på vin och sprit och öl och folk blev odrägliga. Men jag lyckades snacka in mej såpass mycket hos en av förlagets poeter att det öppnades en dörr till mina drömmars stad.
Till Stockholm var man tvungen att bege sej, det var bara så. Där pågick själva livet på nåt vis. Där fanns verkligheten och där och endast där kunde man förverkliga sej själv och sina drömmar.
En förlagsfest och ett fyllesnack och sen satt man och skrev poesi i poetkamratens lägenhet på Kungsholmen. Men tiden gick och verkligheten var väl ungefär densamma där som överallt. Parnassen tedde sej långt bort, och jag fick det till och med skriftligt av en kvällstidningsredaktör: "Du har långt kvar till parnassen". Så skrev han, kulturredaktören.
Många lever fortfarande i villvarelsen och tron att allting händer och sker i Stockholm, när det i själva verket är ett samhälle uppbygt på immigranter. Folk som i likhet med mej själv lämnade landsbygden, vände den ryggen, förnekade den och bespottade den.
Jag lämnade Stockholm efter ett år. Bortsett från några vilsna poem skrev jag en enda låt under detta år. Allt övrigt kan tillskrivas landsbygden och, framförallt, hembygden. Men jag vänder inte Stockholm ryggen. Jag förnekar inte och bespottar inte. Stockholm är en vacker stad, men det är alltid lika skönt att ta tåget därifrån. Hem till verkligheten.
För att nu inte verka alltför negativ kan jag delge er ett minne av ett litterärt möte som förevigt har en plats i mitt hjärta. Det hela utspelade sej i Götgatsbacken på Söder i Stockholm en dag i slutet på 80-talet.
Jag gick uppåt gatan när Stig "Slas" Claesson och Niklas Rådström kom emot mej på trottoaren. Nu kanske det finns nån som undrar vad det skulle vara för märkvärdigt med det eller rentav ställer sej frågan: Och vilka är dom då? Vad menaru? Det kan vara motiverat att undra, men jag avstår från att förklara närmare. Jag mötte, kort sagt, två av landets främsta författare. Dessutom var jag just då inne i en riktig "Slas-period" och för en yngling med egna skrivarambitioner blev detta ögonblickliga möte desto starkare.
Vad gjorde jag? Jo, ropade "Hej" och stoppade dom bägge herrarna som kom småpratandes nerför gatan. Dom kunde förstås ha ignorerat mej fullständigt och fortsatt, men dom stannade. Och vi började prata, jag sa till Stig Claesson att jag tyckte mycket om hans böcker och jag berättade att jag skrev litegrann själv och då undrade han vad jag skrev för något.
Över axeln på honom såg jag bokhandelsfönstret på andra sidan gatan.
- Kan du vänta här en liten stund bara så får jag springa över och köpa en bok som du kan signera? sa jag.
- Jovisst, jag väntar, sa "Slas".
Övertygad om att de bägge skulle ta tillfället i akt att ge sej av gick jag in på bokhandeln. När jag stod i kön för att betala boken, en pocketvolym av prosasamlingen "Blå måndag", såg jag genom skyltfönstret att Claesson och Rådström fortfarande stod kvar och pratade därute. Dom såg inte ut att ha bråttom alls.
"Till Rolf, hälsningar Stig Claesson", plitade "Slas" ner på försättsbladet och sa sen:
- Då bli´re jag som får stoppa dej nästa gång.
Det var ett lyckligt ögonblick. En blandning av lantisens "idoldyrkan" och den fascination man kan drabbas av i mötet med en berömd person.
Vi skildes där och jag fortsatte på lätta fotsteg uppåt gatan.
Den litterära parnassen kan te sej på olika sätt.

  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post17