.

.

Bokpoesin Blues

BöckerPosted by rolfcarlsson Fri, February 24, 2012 16:07:49
Diktsamling. Smaka på ordet. Visst låter det skumt? Vet den unga generationen idag vad en diktsamling är? Det är inte så säkert.
För länge sen hade den skrivna poesin, bokpoesin, ett högt litterärt värde - och fram till för tiotalet år sen gav bokförlagen fortfarande ut en hel del diktsamlingar. Inte för att de bar sej ekonomiskt utan för att det såg snyggt ut kulturpolitiskt sett. Och det fanns bidrag att få.
1930- och 40-talens jättevåg av nya lyriker hade - då - stor inverkan på samtiden, och poeterna blev ofta citerade och upphöjda i den allmänna debatten. Those days are gone. Idag twittras och bloggas det i mindre litterär anda, någon tanke som liknar en dikt kan dyka upp här och där men det mesta framstår som privata dagboksblad utan vidare resonemang.
När jag själv skulle ge ut min första diktsamling i mitten på 1980-talet fanns varken hemdatorer eller smartphones - allra minst fanns internet. Det var en betydligt längre och krokigare väg till det tryckta - eller offentliga - ordet. Desto mer spännande och eggande var det att hålla sin första bok i handen.
Man kan nästan säga att bokpoesin hade en slags renässans på 80-talet, och början av 90-talet. Det trycktes och gavs ut många diktsamlingar, och de fick också medial uppmärksamhet och på så vis en "allmängiltighet". "Malmöligan" med Moodysson, Kristian Lundberg och Håkan Sandell i spetsen blev viktiga för många andra som skrev i en "beat generation"-anda. Danske Michael Strunge, som dog alltför tidigt, var också en av dessa. I Sverige för övrigt bröt sej såna poeter som Lars Hermansson, Magnus William-Olsson, Johan Nordbeck, Ann Jäderlund, Robert Ulvede och Roland Vila fram.
Det var en helt annan era av den svenska lyriken. Vi som växte upp med Ferlin, Dan Andersson, Tranströmer och Werner Aspenström och konfronterades med post-punken fick tänka både en och två gånger för att finna en given plats i detta poetiska kaos. Men det var en fin tid. Och en helt annan tid.
Jag undrar om det egentligen finns nån nyfikenhet på poesi idag. Finns nån nyfikenhet på medmänniskan överhuvudtaget, och en annan människas ord och tankar och reflektioner?
Det finns inte många poänger med att ge ut en samling dikter idag - om inte bara för det faktum att man kan lämna ett litet avtryck, och förhoppningsvis så ett frö någonstans.
Poesin är kanske den främsta skönlitterära genren som finns, och alltid har funnits.
Men aldrig har den haft så låg status som nu.
Ändå finns åtminstone ett tungt vägande skäl att beakta: Det skrivs fortfarande fler dikter än det finns läsare. Alltså finns ett inre liv hos den moderna människan, ett inre liv som kuvas om orden inte får komma ut.

  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post29

Rädd att flyga

OkategoriseratPosted by rolfcarlsson Sun, February 19, 2012 20:44:40
Tittar i en världsatlas och gör en kvarts resa över hela världen. Done.
Jag har aldrig varit mycket för att resa, ärligt talat. En sång på den nya plattan, "Här blir jag kvar", handlar lite grann om det och kanske konsten att avstå resandet.
När jag var ung läste jag Hemingway och en massa andra beresta och lärda män - och kvinnor. Det fick mej att tågluffa genom Europa ett par somrar. Paris. Rom. Venedig. Grekland. Jag drömde om äventyr och strapatser och heta kärlekar - och skrev långa, vilda dikter om detta och det liv och den tillvaro som väl ändå aldrig blev som i filmerna eller romanerna.
Jag är extremt flygrädd och det är säkert en av orsakerna till att jag hellre håller mej hemma och på jorden. Jag har alltid känt ett stort obehag inför, under och efter de få flygresor jag varit ute på. Och överallt i den stora vida världen måste man ju flyga idag, såvida man inte avsätter rejält med tid och tar cykeln förstås.
Det finns ett par platser i världen jag gärna skulle besöka, trots allt. Två motpoler kan man säga. Nej, inte Syd- och Nordpolen. Det ena är en park i Londons utkant som heter Maryon Park. Den har något magiskt vackert över sej och även mysteriöst. Delar av Michelangelo Antonionis film "Blow up" från 1966 är inspelad där.
Piece of cake att resa till London. Två timmars flygresa och så är man där. Kunde passa på att göra Abbey Road samtidigt. Men man ska komma sej för också. Och så var det ju det här med att flyga.
Till Australien skulle jag också kunna tänka mej en tur. Eller snarare Tasmanien. Jag är rädd att flyga, ja, men jag har också en förkärlek för en massa annat som innebär skräck och rädsla. Hajar, giftormar och mytomspunna, farliga platser till exempel. I Tasmanien kan den som vill få en överdos av allt detta. Det vore en upplevelse utöver det vanliga. Att utsätta sej för den omedelbara faran och möta den öga mot öga.
Jag pressar fingret hårt på Tasmanien i atlasen och måttar avståndet till lilla landet Sverige, slår igen boken och lägger in en snus.


  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post28

The Last Waltz?

MusikPosted by rolfcarlsson Thu, December 29, 2011 13:08:01
December 2001. Jag sitter på Kungstornets fik i Stockholm och över en het kopp chocklad med vispgrädde begrundar jag ett kontraktsförslag. Några dagar tidigare hade jag blivit uppringd av Gert Holmfred, den dåvarande bossen på Universal Music i Skandinavien. Han ringde från en av reguljärfärjorna på Östersjön och förutom att hans mobil knastrade och levde om var hans danska inte så lätt att uppfatta. Men vi skulle ingå avtal i alla fall eftersom jag tydligen var i hetluften med melodifestival och allt. "Nu må du selge plader", tyckte Gert Holmfred och jag var mest upprymd och entusiastisk över att ha blivit signad till världens största skivbolag utan att varken veta det ena eller andra just då. Karamellen smakade väldigt bra i munnen och nu skulle allting äntligen få rejäl fart framåt. Att mycket av det som hände då, i en rät linje mellan flotta kontor på Östermalm och Skaraslätten, var ett spel där man bara var en av brickorna, ja, det var inget jag heller förstod just då och där.

Nu är det december 2011. Tio år har gått. Vad jag inte visste då vet jag nu och efter Gert ringde Bert och därefter Magnus, Håkan och Owe. Ett skivkontrakt är inte vad det en gång var - ibland är det inte ens ett papper. Jag var 35 år när min så kallade chans dök upp och även om den inte heller infriade alla förväntningar fick jag möjligheten att ge ut plattor med mina egna låtar, vilket också hade varit något slags mål under alla år. En 16-årig Idol-vinnare är ett mer lättfångat byte för den glupska musikbranschen. Jag har hört ryktas att Universal Music numera inte signar artister som är äldre än 28 år, om det är sant vet jag förstås inte men jag får väl skatta mej lycklig som fick dispens en gång.

Allt jag ville har jag gjort. Så heter en av låtarna på mitt nya, kommande album som blir mitt åttonde, eller tionde, beroende på hur man räknar. Från december 2001 räknat är det album opus 5 hur som helst, och på något sätt har det alltid varit viktigt att gå vidare, både i sättet att skriva låtar och producerandet av plattor. Jag är en primitiv varelse rent konstnärligt - mina låtar består av som mest fem-sex ackord. Och jag skriver bara låtar som jag själv skulle uppskatta att höra på radion och i stereon. Gör jag något annat är jag ute på hal is, som man säger. Men man kan sträva efter att gå vidare, trots allt.
Allt jag ville har jag gjort. Mitt i livet får man utgå ifrån att det finns mycket kvar att både göra och upptäcka, så det ska inte misstolkas på något sätt. Ändå just detta: Att gå vidare. Att våga bryta mönster. Att uppskatta det man har och det man gjort.
Den nya skivan ska heta "Fina dagar", som i resereklamen med Mads Mikkelsen ungefär; "Det är dagarna du minns".
Det kan mycket väl bli min sista platta. The Last Waltz liksom. För att jag helt enkelt gjort det jag velat göra såhär långt, jag har gjort de skivor jag föresatt mej att göra och nu ligger allt vidöppet. Det är en bra känsla.

Sanningen att säga har jag också fått mycket svårare att sjunga på senare år. Det började hösten 2007 med något som jag trodde var en vanlig förkylning. Sången på låtarna vi hade spelat in lät uppenbart nasal och konstig, och eftersom det inte blev bättre uppsökte jag läkare som snabbt konstaterade att jag hade näspolyper. Det är en harmlös åkomma och ganska vanlig bland barn, och på barn avlägsnar man fortfarande polyper kirurgiskt medan vuxna behandlas med kortison. Trots det harmlösa i tillståndet har det hela förstås påverkat både sången och en del av vardagen. Vissa dagar känner jag t.ex. inga dofter alls, speciellt vid fuktigt väder. Att gå omkring och känna sej lite lätt förkyld för jämnan har jag däremot accepterat, liksom alla ofrivilliga nysattacker som kan sätta igång mitt under en spelning. "Dylan och Willie Nelson har ju byggt hela sina karriärer på sin nasala sång", har jag fått höra som lite uppmuntran. Man får väl se det från den ljusa sidan.

Musik och låtskrivande handlar ju om så mycket mer än att ge ut plattor och vara en del av det offentliga "nöjesutbudet". För mej har det också blivit allt viktigare att bara luta sej tillbaka i soffan med gitarren och bara "spela", helt förusättningslöst. Kör lite bluestolvor, hitta snygga ackord, leka sej fram.
I mitt nästa liv ska jag bli jazzgitarrist. Ni vet, en sån där tillbakadragen figur i den skummaste vrån av scenen. Som helt utan ord berättar en historia med sin gitarr så man förstår och blir berörd ändå. Inte mer än så. Det räcker.

  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post27

En platta till

MusikPosted by rolfcarlsson Tue, September 06, 2011 12:14:33
Hösten har tagit sina första, stapplande steg återigen. Själv har jag tagit dom första, stapplande stegen in i en skivstudio - återigen. Om det är klokt eller inte är jag inte den bäste att svara på. "Istället för tystnad" heter Roffe Wikströms senaste platta, och kanske fick den heta så just för att en skiva ska heta nåt och för att man helt enkelt spelar in en platta istället för att vara tyst.
Under våren som gick färdigställde jag tio-tolv nya låtar, ett digert jobb numera när idéer, skisser och fragment ska få nån slags struktur och när man allt oftare refuserar sej själv redan på ruta 1. Samtidigt är det själva kärnan i alltsammans, att skriva låtar, få dom att börja leva och liksom singla iväg som ett omsorgsfullt vikt pappersplan. Den känslan övervinner det mesta i det skapande livet, en värld man gärna dröjer sej kvar i och låter sej sköljas med av, som ett aldrig stillastående vatten utan en ständigt porlande bäck i skogen.
När man sen bestämmer sej för att samla ihop sina sånger och spela in dom uppstår om inte plötsligt så i vart fall successivt en massa funderingar och praktiska bestyr. För att hålla den kreativa fasen vid liv på resans gång gäller att man inte låter sej förblindas och förledas av yttre omständigheter. Att det idag finns en helt sjuk (använder ett modernt uttryck för att den yngre generationen ska förstå) så kallad musikbransch bör man inte heller fästa så stor uppmärksamhet vid. Den kan ta livet av det mesta. Om det så är det sista man gör, att göra en platta, så ska man naturligtvis göra det även om det inte finns några omedelbara poänger med det i branschens ögon. Skivor har en tendens att leva länge om än inte i evigt ljus, men dom lever likväl och kan förhoppningsvis vara till glädje, tröst och inspiration för andra människor. Dom som inte gillar det man gör köper inte ens musik och laddar inte ens ner den gratis på nätet. Det är en förlorad målgrupp hur man än vänder sej. Men dom som köper din platta har förmodligen eller garanterat gjort det av egen fri vilja och det är människor som är att betrakta som ens närmaste vänner, människor som aldrig får åsidosättas eller trampas på. Och nej, det har inget att göra med att dom satsat några surt förvarade slantar på din platta, för det skulle dom aldrig göra om dom inte ville ha musiken och lyssna till dina sånger.
Därför, vänner, blir det en platta till. För mej. För dej. Och istället för... ja, tystnad kanske. Vad den ska heta får vi se. Några förslag kanske?

  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post26

En kylschlagen historia

MusikPosted by rolfcarlsson Mon, February 07, 2011 17:43:40
"Ska du inte vara med i Melodifestivalen igen, Rolf?"
Frågan kommer åter när det vankas festivaltider igen. Och tugget går vidare... "Det gick ju ganska bra för dej den gången". "Tidig är tiden är väl egentligen din största och enda hit?" Må så vara.
En kylslagen marskväll 2006 färdas jag över Skaraslätten, på väg mot Skövde. Jag har varit på SKAP-möte i Skara, lyssnat på Py och fikat med Bert. Nu sitter jag i bilen och bredvid sitter Thomas G:son och en kollega till honom. Dom har tiggt skjuts hem till Skövde, inte precis åt mitt håll men nästan.
Vi kör ut från Skara, med silhuetten av Mariann Grammofons kontor i backspegeln.
"Det är väl snart dags för dej att göra comeback", tycker G:son och hans vän. Jag hummar nåt för mej själv. "Nästa år kanske?"
G:son guidar mej genom ett öde Skövde och vi når så småningom huset där han bor. Det blir "Tack för skjutsen" och "Vi hörs" och jag köper nåt drickbart på Statoil innan jag styr kosan norrut igen.
Det var det närmaste en "comeback" i festivalen som jag har varit under de nio år som gått sen "Tidig är tiden" nästan knep en finalplats till Globen 2002.
Några dagar efter det där mötet i Skara var spottarna riktade mot just Thomas G:son och hans låt "Evighet", som med Carolas hjälp vann den svenska uttagningen. Så kan det gå, och G:son fick väl annat att tänka på gissar jag.
Den patetiska festivalen ångar vidare. Bert sitter där i nåt hörn i schlagerbaren med sin mobil vid örat, en före detta maktfaktor i ämnet. Nu är han där mera som en maskot. Liksom G:son och Christer Björkman. Premiären dundrar igång och nånstans förnimmer man en musikalisk aura men allt slukas upp av märkliga tv-sketcher, koreografisk soppa och allmän cirkus.
Inte bara jag, utan även mina närmaste vänner och kollegor, förstår att en eventuell "comeback" i detta mediokra sammanhang ligger fullständigt utom synhåll.
Så, låt mej slippa frågan igen.
Det enda jag lite, lite grann sörjer är att jag inte äger någon annan guld- och platinaskiva än den från Melodifestivalen 2002. Därför kommer jag också ständigt bli påmind om den eventuella hit som "Tidig är tiden" innebar.
Jag kan också, med tio års erfarenhet av den etablerade så kallade Branschen, tycka att jag gjorde en del ogenomtänkta val den gången. Det är aldrig fel att ställa krav i en position där man plötsligt är en hett eftertraktad "schlagerstjärna. Nåja, het och het men ändå. Det är lätt att bli duperad och formad. Jag fick tidigt lära mej att det inte finns nån eller ytterst få i Branschen som ägnar sej åt musik av ren välvilja. Du är en ny chokladsort som ska ut på marknaden, från Marabou eller Cloetta.
Om du då har bepansrat dej med en egen vilja och har egna mål här i livet kan du upplevas som obekväm och stötande. Jag gissar att det var ungefär vad som hände mej. Jag ratade Bert fem gånger, bad honom vänligt med bestämt att gå och lägga sej och glömma mej. Till sist förstod han vilken tjurskalle han hade att göra med.
Det ska här göras ett tillägg. Bert är en av de ärligaste och rakaste personerna jag träffat, vilket förstås också gör honom till en obekväm person. Medan andra branschmänniskor hukar bakom jättelika skrivbord i huvudstaden ger sej Bert ut i hetluften och säger rakt ut vad han tycker och tänker.
Bert var den ende i Branschen som ringde och gratulerade mej efter tv-sändningen i Sundsvall 2002. Bara en sån sak.
Samtidigt är han en pajas, eller maskot, som hängt kvar som Mr Melodifestivalen under decennier. Man kan undra varför. Kanske har hans klocka stannat?



  • Comments(1)//blogg.rolfcarlsson.net/#post25

En roman bland andra

BöckerPosted by rolfcarlsson Mon, November 23, 2009 17:25:49
Nu är den klar. Äntligen. Pust. Romanen är fullbordad. Romanen med stort R. Boken som jag tampats med i så många år - jag tycker det är lite "coolt" att säga att det tagit mej minst 25 år att skriva den. Det är både lögn och sanning, förstås. En bok på 300 sidor skriver man, om man är någotsånär disciplinerad, gott och väl på ett år. En Jan Guillou eller Liza Marklund kanske bara behöver ett halvt, vad vet jag.

Sommaren 1982. Det är drygt 27 år sen, inser jag nu. Det var sommaren mellan åttonde och nionde klass på högstadiet. Då började jag skriva. Att det skulle bli en roman hade jag klart för mej redan från början. Skrivmaskin och papper, det var allt som behövdes. Inget stod i vägen för mej. Jag kunde ha bloggat istället, om det hade funnits möjligheter då. Jag skulle nog ha gjort det också. Men jag skrev på min gamla skrivmaskin, ganska fast och beslutsamt, och framåt vintern, kanske i januari-februari nån gång, tyckte jag mej färdig. Punkt och slut. Nu skulle min roman få möta världen, och det fanns någon tanke om att debutera väldigt ung. Det kändes lagom uppkäftigt - och det var flera unga författare som kom då, en efter en. Det låg lite i tiden på nåt vis, förlagen letade efter unga talangfulla romanförfattare. Efter 70-talets våg av poeter var det romaner som gällde. Och nu var det min tur. Jag visste ju inte hur kyligt det ändå var, att blottlägga sitt skrivande och innersta för den oförstående förlagsvärlden. Kort sagt, refuseringarna haglade över mej, manuset förpassades än hit, än dit, men jag stretade vidare. Till slut la jag manuset åt sidan och insåg att det inte skulle bli nån bok på länge än.
Något år senare var jag ändå i färd med nån slags fortsättning på berättelsen. Projektet genomfördes och mötte ungefär samma öde. Det var nog inte komplett än, det var nånting som fattades, men det fanns en stomme att bygga vidare på. Vilket jag också gjorde, men kanske började det hända en del grejer inte bara med skrivandet utan också i livet som gjorde att det tog sej lite andra former. Lite mer koncentration, några fler överväganden. Jag var 25 år och hade ännu inte debuterat som romanförfattare, men det kändes inte helt nödvändigt heller. Några tunna diktsamlingar hade fått den värsta stressen att lägga sej. Många runt om mej pratade om att det var bra att läsa mycket för att kunna skriva bra. Det tog lång tid för mej att inse det, jag var ju mer intresserad av rockpoesi och kanske vad man kan kalla anti-litterära inspiratörer. Men jag gav bokläsandet något mera utrymme i mitt liv. Slas. Hemingway. Jersild. Rådström, Pär och Niklas. Göran Tunström. Nu ska jag inte överdriva. Jag har aldrig läst särskilt mycket, jag väljer böcker med stor omsorg, det har aldrig varit angeläget att kasta bort tid på något som inte fångar mitt intresse direkt. Men jag ser nu, efter alla år som gått, att det blivit en hel del läsande också. Och jag ser det i mitt eget skrivande. Nånting har hänt. Mest på gott.

Sommaren 2008. Jag är i färd med berättandet igen. Hittar omedelbart beröringspunkter mellan nu och då, och kommer på mej själv med att sitta och skriva på samma bok som tidigare. Betydligt äldre, något mera "påläst". Jag är 41 år gammal och har ännu inte debuterat som romanförfattare. Halva livet har gått, utan att jag hunnit blinka. Nu ser jag den röda tråden, och jag är redo att samla ihop allt material, allt stoff, för en slutsummering.

November 2009. Bara ett par veckor kvar till romandebuten. Det har varit en lång resa, onekligen. Så många då och nu, så många varför och varför inte. Jag ser nu vad jag inte såg då. Det viktiga i saker och ting byts ut med tiden. Jag vet inte om jag nånsin kommer att skriva en roman igen. Men nu har jag skrivit en i alla fall och det får duga. Min bok kan älskas och hatas, vilket man behagar. En roman bland andra. Det är inte viktigt att den blir omnämnd som ett mästerverk, det är inte viktigt att debutera när man är ung. Det viktiga är att göra det man vill och känner för, när det passar en själv. Ibland är det läge att göra vissa saker vid en speciell tidpunkt i livet. Att sätta upp stora mål eller att stressa upp sej för att saker och ting inte blir gjorda, det är förkastligt. Att skriva en bok kan göras på tusen olika sätt, men jag hade inte kunnat skriva just den här boken när jag var femton eller tjugo, men om jag inte hade skrivit nånting då skulle inte heller min debutroman vid 42 års ålder sett dagens ljus. Inte heller hade jag, med samma oförtrutenhet och orädsla, kunnat beskriva femtonårskänslan som den jag är idag.
Första "kapitlet" är skrivet, vad nästa ska handla om vet jag inte, lika litet som jag vet något om morgondagen eller nästa år. Så länge det finns nya upptäckter att göra finns all anledning att fortsätta, både att skriva och att leva.

  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post24

En död kung till

MusikPosted by rolfcarlsson Fri, June 26, 2009 16:06:54
Kan inte påminna mej att Michael Jackson nån gång gjort intryck på mej, varken musikaliskt eller artistiskt. Möjligtvis när han dansade runt på en kyrkogård i en video för länge sen, men mer för betoningen på det ockulta och skräckfyllda än för det musikaliska.
Hur mycket jag än anstränger mej känner jag ingen större sorg eller saknad denna dag när Michael Jackson, "Kungen av pop", gått bort. Förmodligen var det rätt skönt för honom själv att slippa den trånga värld han, trots alla rikedomar och fans, tycks ha vistats i. Man led nästan med honom, eller, inte det heller direkt. Man tyckte synd om honom på nåt sätt. Hur fel det kunde bli, trots allt. Och man ser bilderna av honom när han var liten och sjöng med sina syskon och utstrålade både värme och glädje. Avsaknaden av detta var högst påtaglig under senare år. Om hans inre såg annorlunda ut är vi ju ytterst få som vet, vad vi konfronterats med är bilden av en människa som fått för mycket av allting och gått rakt in i sjukdom och socialt trauma.
Tankarna går litegrann till Elvis, "The King of rock", och den 16 augusti 1977 när han dog. Jag var bara tio år då men förstod ju ändå hur stor den nyheten var när morsan plötsligt stängde av dammsugaren och skruvade upp volymen på radion. En nyhet kan vara större än dessa "kungar" själva, som tvingats leva isolerade och avskärmade från vardag och omvärld, som blivit ompysslade som små barn och fallit in i total hjälplöshet efter alla år i rampljuset. Vad är det för liv, egentligen?
Att lämna efter sej fyra miljarder kronor i skulder kan inte heller vara så upplyftande. Men för Michael Jackson spelar det ju mindre roll idag. Han slipper den här världen nu och när allt kommer omkring var det ju länge sen han var en riktig stjärna. Förlåt en som inte riktigt hängde med när det begav sej och en som inte heller kan sälla sej till skaran av sörjande.
Jag funderar t.ex. mer över vad som ska hända med rättigheterna till The Beatles´låtar nu när han är borta. Det var ju Michael Jackson som köpte dom en gång i tiden, och det säger kanske mer om hans ekonomi än dom miljarder han dragit på sej i skulder. Det kan ju knappast ha varit på grund av Lennon/McCartneys låtar?
Michael Jackson slipper svara på några fler frågor nu. Äntligen får han vara ifred. Han kommer att ha sin plats i alla musiklexikon, och tillskrivas både oförglömliga hits och upplagerekord i skivförsäljning.
Men för honom betyder det ingenting nu. Vila i frid, Michael Jackson.


  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post23

Elefantfestivalen har börjat

MusikPosted by rolfcarlsson Sun, February 08, 2009 15:07:52
Försöker föreställa mej hur det skulle vara att vara med i årets melodifestival, och hur det skulle se ut, koreografiskt. Kanske skulle man såsom gammalt Kiss-fan testa med lite eld och rök i alla fall. Man undrar om Christer Björkman skulle försöka avstyra det.
Sist var det ju ganska trist - svart kostym och beige tröja. Hur tänkte jag då egentligen? Inte fick jag heller nåt bra klädbetyg i Aftonbladet den gången.
Det är svårt att se sej själv i sammanhanget. Festivalen har ju blivit nåt oformligt elefantlikt i media-Sverige och allt som egentligen har med musik att göra blir mer och mer förpassat till kulisserna.
För övrigt har jag inga åsikter i ämnet. Melodifestivalen är stöpt för att ha åsikter om och bäst är att avstå. Men det vore helt klart spännande att få vara en joker nästa år. Snälla, Christer. Snälla, snälla...


  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post22

Den orättvisa världen

OkategoriseratPosted by rolfcarlsson Fri, February 06, 2009 15:43:58
Världen är inte rättvis men det visste vi ju allesammans redan.
Det ska finnas skillnader mellan oss, det är det som gör livet. Nej, det gör inte livet värt att leva, så sa jag inte.
Orättvisorna dom finns där, för att man ska kunna bli upprörd och svenskt avundsjuk och rentav gnällig. Så att man ska få en anledning att skriva en insändare i tidningen eller ett inlägg på bloggen.
Säg mej till exempel om det finns nån som helst logik i att Henrik Zetterberg, en av våra ishockeyexporter, drar in en miljon kronor i veckan (!) borta i Detroit när Folkets hus i Storfors tvingas begära sej själva i konkurs för att dom inte fick kommunalt driftsbidrag i år med 186 500 kronor? Zetterberg skulle alltså inte behöva "arbeta" mer än en halv dag för att rädda hela Folketshusföreningen. Men det gör han inte. Han skulle inte göra det ens om han kunde. För världen ska se ut såhär, med alla dess klyftor och konstiga räkneexempel.
Är en ishockeyspelare i proffsdivisionen på nåt sätt värd en mille i veckan? Kolla bara hur dom spelar ishockey numera. Rena jävla tramset. Själv växte jag upp med Larionov, Kasatonov, Petrov, Tretjak, Makarov, Krutov... vilka namn, bara det! Namn som var värda sin vikt i guld, boktstavligt talat.
Pengarna, dom orimliga pengarna, har förstört idrotten och dom här hockeysummorna vi hör talas om eller en Zlatan och en Henke som har köpts och sålts hit och dit, det är ju bara löjligt. Och hela den idrottsliga massmediavärlden står bara och ser på för det mesta, och tycker det är helt normalt att en duktig ishockeyspelare eller fotbollsspelare ska ha några miljoner i månadslön. Det förs aldrig någon kritisk bevakning eller granskning för det är med största säkerhet ingen inom den sfären som vågar säga nåt. Det ska bara hejas på hela tiden, kommenteras och refereras men aldrig ifrågasättas.
Och vad ska dom göra i Storfors när dom inte har Folkets hus kvar längre? Bio och bibliotek behövs kanske inte idag? Ett hockeygymnasium är kanske vad man ska satsa på istället, eller får dom väl försöka bli proffs på nåt dom också.




  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post21

Trött på teknik

OkategoriseratPosted by rolfcarlsson Wed, December 17, 2008 17:48:40
Nån mer än jag som drabbats av tekniktrötthet? Jag har haft en gnagande känsla av obehag hack i häl ganska länge och anat vad det kunde bero på. Och så, voila, blir det helt uppenbart: Jag är trött. Trött på teknik. Trött på att vara teknikens undersåte. Trött på att hela tiden få veta att man inte är up-to-date. Trött på trådlöst och usb och kablage och handsfree och gigabyte och strömmen av alla dessa jävla heta erbjudanden.
Nu ska det inte uppfattas som att jag är den typen som sprungit runt och shoppat loss på SIBA och El-Giganten och Expert och på så vis blivit trött på teknik. Nej, det ska genast sägas att om man har en fullt fungerande Nokia 3310 mobiltelefon i sin ficka och är helnöjd med sin nuvarande teleoperatör och inte ens har dvd-brännare i datorn kan man bli tekniktrött ändå. Fråga mej. Jag vet.
Jag har delvis drabbats av en inre konflikt, mellan det som var då och det som gäller nu. Jag har också börjat inse vad jag i själva verket behöver, även det i relation till vad jag behövde förut, och kontentan blir att man inte behöver så fantastiskt mycket här i livet. Det är trevligt att kunna spela musik, så en musikspelare behöver man. Om man sen väljer trattgrammofon eller mp3-spelare är upp till var och en. För att spela stenkakor behövs dock en trattgrammofon, då duger inte din iPod. Och vice versa. Och faktum är att stenkakor kan vara nog så charmiga.
Det är inte så mycket man behöver. Det är så mycket somliga eller en hel industri vill få oss att tro att vi behöver och i många fall lyckas dom också få oss att köpa både budskapen och prylarna. Och allt dom säljer idag är inte en bråkdel som bra som dom var förr. Det är stuff som bara är gjort för att vi snart ska tvingas att köpa nytt, slänga bort, köpa nytt, slänga bort. I en tid av starkt miljömedvetande och miljöcertifering hit och dit är det ett klart suspekt förfarande. Det är kort sagt, en stor jävla lögn.
Häromdagen gled jag runt på dom stora elektronikvaruhusen i Värmlands huvudstad Karlstad och insåg, voila, varför vi har eller snarare har haft ett biografklimat på tragiskt nedåtgående. Varför ska man ha biografer när snart nog varenda jävla människa har byggt om sitt vardagsrum till en bio?
Tekniken kommer säkert snart att göra oss odödliga också. Ett litet chip inopererat strax under huden mellan pekfinger och tumme, ett ID-kort som vi kan använda oss vid både besök hos doktorn och när vi storhandlar på ICA.
På vägen dit kommer tekniken att göra oss till dom ensammaste människor som nånsin trampat denna jord, isolerade och våldsbenägna och sexhämmade.
Nej, jag är inte pessimist. Jag är bara så fruktansvärt trött på all jävla modern teknik, och det är min gissning att den kommer bidra starkt till vår undergång.
Parallellt pågår en teknisk "utveckling", som givetvis är av godo, men frågan är om inte den "onda" tekniken kommer att spela ut den.
Den som lever får se.

  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post20
« PreviousNext »