.

Konstnärens peakOkategoriserat

Posted by rolfcarlsson Fri, September 16, 2016 12:53:32

Alla konstnärer når en "peak" i livet. Den kan infalla i unga år, runt medelåldern eller rentav vid 75. Björn Ulvaeus har sagt att han hade sin peak i mitten av ABBA:s karriär, och att han aldrig mer kommer att kunna skriva såna låtar som han och Benny gjorde då.
Jag tror att jag redan har "peakat". Det vore trevligt att ha det bästa framför sej men det får i så fall tillskrivas annat i livet. Hälsan, kärleken och sånt.
Jag tror att jag peakade 1997, i september närmare bestämt. Jag var tretti, småbarnspappa och började förstå på allvar vad konsten och skrivandet egentligen handlade om. Just den insikten gjorde att jag fick en oerhörd energi och skrev låtar till en ny platta i ett enda livets andetag, som om varken gårdagen eller morrondagen fanns.

Man blir sällan eller aldrig helt nöjd med det man gör, i bästa fall når man 75 procent men värdet brukar falla med åren. Jag har skrivit väldigt mycket, på det stora hela - låtar, dikter, romaner. Alla färdigställda projekt har krävt fullt fokus, i tillblivelsens ögonblick, och somligt har blivit ganska bra, annat mindre bra. Jag har egentligen aldrig förstått vad som erfordras av en, mer än tid och verktyg. En del pratar om inspiration men inspiration finns inte mer än i ytlig bemärkelse. Jag tror mer på att använda verktygen, hantverket, och låta sej följa med i nåt slags andligt flöde. Jo, man skulle kunna kalla det en Nära-Gud-upplevelse, och låt gå för det. Sen kan Gud tolkas på tusen sätt och ha skepnaden av egentligen vad som helst, bara det handlar om att vara trogen sej själv och sitt uppsåt. Och att man förhåller sej på den sidan som kan anses vara god och som främjar just det goda.

När jag ser tillbaka på mitt skrivande, på sångerna framförallt, ser jag först bristerna och oskärpan, därefter hittar jag kanske en del kvalitéer och här och där kan jag skriva under på helheter. Hantverk som håller hela vägen, med fel och brister men som ändå har fullbordats och kan passera.
Sen finns det en del texter, låtar, där jag inte fullt ut kan intyga att jag själv varit närvarande, både ifråga om rent "dåliga" grejer men lika mycket när det gäller bra låtar. Det finns en del, inte så många, sånger som jag inte alltid förstår att jag skrivit. För att dom - ja, det kan låta märkligt - står "över" mej själv. Det är som att jag inte hållit i pennan själv utan bara skrivit ner vad nån annan dikterat.
Några av dom sångerna jag syftar på har en tydlig datering. Dom är skrivna 1997, i september. Och varför just då, vid en så avgränsad, kort tid?
Minns i september. Jo, jag minns det mycket väl. Under några veckor låste jag in mej i ett hus i skogen. Bara jag, gitarr, enkel inspelningsutrustning, papper och penna. Min andra del av tillvaron just då var alltså en helt annan; tre små barn, dagishämtning, hektiskt vardagsbestyr.
Jag skrev och spelade in, petade in en pinne i vedspisen, tog en promenad, skrev vidare och lät mej sköljas med i allt som kom farande.
Tio låtar hade jag klara i september 1997, nästan alla på "hög nivå" när jag rannsakar mej själv och ett par av dom är troligtvis dom bästa jag nånsin skrivit och lika troligt är att jag aldrig kommer att kunna skriva såna låtar igen. Jag har i alla fall inte lyckats på snart tjugo år.

För livets skull
. Med undran vid min sida.
Min peak i livet.

https://open.spotify.com/track/6RkXw9FhtOu6OmIly5jy6X












På färd med prosan igenBöcker

Posted by rolfcarlsson Thu, April 14, 2016 17:10:22

100 sidor skrivna. Borde kanske firas på nåt sätt, möjligen med en promenad.
"Du skriver i rasande fart", tyckte en förläggare en gång om ett manus jag skickat in. "Det är bara att skriva på", uppmanande mej en annan förläggare.
Allt det här var mycket länge sen, på den tiden då jag bodde i min skrivmaskin. Och när såna som Neal Cassady satt på min axel, han och några till. Vet ni vem Neal Cassady var? Han hade sällan tid att sitta och skriva så hans polare fick göra det i högre grad. Men han skrev t.ex. "The First Third", "Första tredjedelen" på svenska, och lämnade på så vis de andra två delarna åt sitt eget öde. Bara det väsentliga blev kvar.
Jag har lärt mej ganska mycket på skrivandets väg. Det viktigaste är nog att "bara skriva på", och samtidigt fånga upp allt som kommer i flödet. Inspiration talas det ofta om. Inspiration får man ungefär fem gånger om året, utan att det egentligen leder nånstans. Däremot föds inspiration i arbetet, att bara skriva på, fort eller långsamt vilket som.
Jag skriver nog fortfarande ganska fort. Det är som att springa i någotsånär tempo. Skillnaden idag mot förr är att jag oftast skriver mycket bättre och med större vetskap om vad jag gör. Oftast, för lika ofta tar det vägen nån helt annanstans och då får man försöka haka på och se om det leder till nåt intressant eller bara till en återvändsgränd. Där tycker åtminstone jag att själva "boosten" i skrivandet ligger. Det oväntade, som viker av från planen.
Det är verkligen krig att skriva en bok. Ett av ytterst få krig i världen som kan anses föra nånting gott med sej.



En ingång till RositaBöcker

Posted by rolfcarlsson Fri, April 10, 2015 12:03:03

Det är bokreleasefredag med sol och vår i luften.
Kastar jag hastigt blicken neråt gatan kan jag se mamma komma där med sin älskade cykel, på väg uppför backen med friska, runda kinder och vårbaskern på.
Jag vet inte alls om hon hade kunnat spegla sej i "Rosita Bitter", min nya bok. Hon hade förmodligen bara tittat på omslaget och bläddrat lite i den. Om det hade varit för tio år sen. De sista åren var bara en lång, mörk tunnel av glömska och tystnad.
Men jag hann berätta för henne om Rosita och boken, och som alltid under senare år såg hon bara på mej med sina undrande, blå och snälla ögon utan att säga något.

Redan för länge sen visste jag att jag nån gång skulle skriva boken om Rosita, hennes längtan och kärleken i hennes liv. Men av olika anledningar tar allt sånt här en massa tid innan man stålsätter sej. Vi kan kalla det startsträcka. Först måste livet levas och tiden verka innan allt känns tillräckligt moget för att skördas. Och kanske hinner folk både födas och dö på vägen.
Sedan mer än ett år tillbaka har jag delvis befunnit mej i ett annat land, ett annat Sverige, en annan tid, med helt andra ideal, förutsättningar och drömmar. En tid med helt andra nyanser och dofter.

Rositas liv är och var knappast vackert men ändå rikt på sitt sätt. Längtan till och efter något annat kan nära en människa likt vitaminer och mineraler.
En människa kan kastas som en handske i vinden mellan höst och vinter men ändå vara ganska välbehållen när det blir vår igen.
Nu får Rosita flyga fritt och vart hon än vill.
Och som alltid är det dags att gå vidare.




Bakvägen inOkategoriserat

Posted by rolfcarlsson Wed, October 15, 2014 17:51:24

Skön känsla att gå före i kön ibland. Nej, missförstå mej inte. Vassa armbågar har jag aldrig haft, men ni vet hur det kan vara att stå där vid huvudentrén och se den långa kön ringla sej runt hörnet och man liksom förstår att det är kört. Man kommer inte bli insläppt, åtminstone inte på länge.
Det är då man kan få innovativa tankar, om man trots allt vill in.
Man kan exempelvis fundera kring om det finns en bakväg in. En köksingång, eller en källarväg. Man kliver lite diskret ur den långa kön och undersaker saken närmre.
Och där, på bakgården, hittar man en dörr som ser klart intressant ut. Den måste det vara. Bakvägen in.
Och just när man greppar handtaget så åker dörren plötsligt upp och man möts av en förtjusande kvinna som lite förvånat tittar på en och säger:
- Ska du in här?
Hon ifrågasätter ingenting, men är inte heller direkt omfamnande. Hon är bara artig och släpper in en och så är man där. Som om man alltid brukar ta just den vägen in, fast man egentligen bara råkat komma rätt.
Väl där innanför återstår nästa steg, att öppna nästa dörr. Och under tiden passar man på att insupa atmosfären. Man vet inte hur det kommer att gå, det enda man vet är att det fanns en bakväg och den lägger man förstås på minnet.
Man får också en känsla av att det mesta är möjligt.
Det gäller bara att ha fantasi och lite goda idéer.
Det är inte så farligt att misslyckas, det är långt värre att aldrig våga leta efter den där bakvägen och dörren.
Och ibland har man tur. Ibland blir man insläppt. Ibland kanske man får försöka bryta sej in.
Ibland kanske det är portkod.
Det är smällar man får ta.

I en annan del av SverigeOkategoriserat

Posted by rolfcarlsson Tue, September 02, 2014 12:50:03

Mamma har fått sitt röstkort.
Än kan hon göra sin röst hörd i landet Sverige, och ännu är hon inte bortglömd av Valmyndigheten.
Jag sitter vid hennes sängkant på "hemmet". Hon lyssnar, ser på mej men svarar lite gissande. Hon har varit dement i tio år. Bara vi anhöriga och Doktor Alzheimer vet hur prognosen ser ut.
Men, hur ska lilla mamma rösta? Och hur ska det gå till, rent praktiskt?
83 år. Sängliggande. Medicinerad. Äta och sova. Vändschema. Vårdplanering.
Du har väl alltid röstat på Socialdemokraterna? säger jag till henne och hon tänker efter lite och nickar sen.
Eller ska du rösta på Reinfeldt den här gången?
Hon svarar varken ja eller nej, ser mest ut att tycka att jag är "tölig".
Vi pratar om annat istället. Att det är höst nu och snart Oxhälja i stan. Att dom kanske serverar kålsoppa och marknadsnougat då där hon bor.
Hon skiner upp och kastar blicken ut mot björkarna där utanför. Dom börjar gå i gult nu.
En liten stund med mamma. Här och nu. I en annan del av Sverige.



Skrivandet och livetBöcker

Posted by rolfcarlsson Sat, December 07, 2013 14:08:52

Skrivandet och livet är titeln på en dikt jag skrev för längesen, när jag var 23. Herregud, jag upptäcker i detta nu att det gått 23 år sen dess... vilket sammanträffande. Är jag 46 nu? Det tvivlar jag på.
Redan då förstod jag, hur som helst, att det skulle bli omöjligt att ta sej igenom det här livet utan att skriva:

"Om jag inte lever slutar jag skriva
Om jag inte skriver slutar jag leva"

Vilken visdom och vilken dramatik, inte sant? Allt mer förstår jag också vikten av det jag formulerade då, i januari 1989.
Sambandet är så tydligt, att jag mår som bäst när jag arbetar och skriver, inte när jag faller in i rastlöshet och väntan. Att vänta är förkastligt. Allt man behöver för att ta itu med sin uppgift kommer till en ändå, om man ger sej på det och sätter igång.
Det är också tydligt att jag behöver gå till botten av mej själv, och med mej själv, för att förstå vad skrivandet handlar om. Jag tror att alla som skriver har gemensamt att det är någon slags nödvändighet, ett livets elixir. Sen är nog målsättningarna skiftande, vad man vill uppnå med det man skriver. Är det viktigt att bara skriva, eller att också komma i tryck? Eller både och? Jag har haft bägge drivkrafterna, kan man säga. Att t.ex. skriva en hel bok är ett för omfattande arbete, som kan ta flera år i anspråk, för att det ska kännas meningsfullt att bara avsluta, spara i en pärm och gå vidare. Men, i grund och botten har jag alltid - utan att ljuga det minsta - skrivit enbart för min egen skull först och främst. Det har resulterat i att jag också legat väldigt nära min egen verklighet i det jag skrivit och velat få ur mej. Det har aldrig funnits några spekulativa syften med skrivandet, och kanske är det därför jag ännu inte gett mej i kast med deckarförfattandet som så många andra.
Skrivandet är också för viktigt, och skört, för att slarva bort på oväsentligheter. Underhållningslitteratur för mej är böcker som ger en beständig upplevelse, och kanske ger mej själv idéer i mitt skrivande och liv. Många vill ha läsupplevelsen som en tillfällig flykt, en ytlig underhållning, som surrogat för tv-tittande. Det får stå för dom, och dom som skriver den typen av böcker. Vi är alla olika, tack och lov. Och i en tid av förvirring kan vi behöva både flykten och djupsinnigheten. Under efterkrigstiden fick schlagern ett uppsving, ungefär som den gängse spännings- och underhållningslitteraturen idag fyller nån slags tröstefunktion.
Litteraturklimatet i Sverige har skiftat de senaste decennierna. På 1960- och 70-talen stod de socialrealistiska skildringarna högt, därefter kom vardagsskildringarna och på 80-talet började författarna experimentera och ägnade sej mera åt existensiella frågor.
När bokbranschen började tappa marknadsandelar, likt musikbranschen, ökade intresset för fantasy, fiction och thrillers. Många tidigare "seriösa" författare sökte sej till genren och red på framgångsvågen. Och blev kvar. Vilket säkert är lätt hänt, om man säljer 100 000 böcker mot kanske 1000 tidigare. Symbiosen mellan författarna och förlagen är inte svår att se.
Jag har aldrig sålt några stora upplagor. Det kanske är därför jag slänger ur mej det här, i nån slags avundsjuka. Men jag vill återkomma till att jag heller aldrig tänkt mej några upplagor när jag skrivit och skriver. Det kan säkert innebära en differens, att ha affärstänket med sej in i projekten eller att skriva av ren lust, av nyfikenhet, nödvändighet och för att man är euforisk eller förbannad. Att skriva enbart på känslans driv.

Nu har jag fått upp vittringen igen.
Efter ett antal sidor är det omöjligt att vända om.
Min intention är att komma till slutet, ingenting annat.
Det är ett jävla krig. Som livet självt.
Det finns inga genvägar, det finns bara lömska stigar.
"Det är bara att skriva på", som förlagsmannen Per Gedin skrev i ett uppmuntrande refuseringsbrev till mej en gång. Jag har det fortfarande ringande i huvudet när jag skriver.

"Skrivandet kan inte leva ensamt
och inte heller kan livet det"






Den relativa fattigdomenOkategoriserat

Posted by rolfcarlsson Fri, January 18, 2013 14:23:29

Apropå de senaste dagarnas diskussion om barnfattigdomen i vårt land finns det säkert en oändligt massa intelligenta - och intellektuella - aspekter på saken, inte minst får det en massa känslor i gungning.
Jag blir att tänka på min egen barndom. Hur "fattig" den än var så var den ändå aldrig fattig, när jag ser tillbaks. En känslomässig fattigdom fanns där och pengar var det alltid ont om men på nåt vis gick det runt. Det var stundom misär när det gäller mat och näring - makaroner, falukorv, blodpudding och pannkaka. De klart mest vanligt förekommande maträtterna, och min ensamstående mor brukade oftast laga i ordning det jag tyckte om. Då blev det därefter. Grönsaker såg jag aldrig på matbordet under hela min barndom, sånär som på djupfrysta ärtor och morötter nån gång men ganska sällan.
Men ändå: Det var inte fattigdom.
Jag fick en snowracer i julklapp en gång och ishockeyspel och skridskor. Jag fick serietidningar och nån påse godis från kiosken ibland.
Jag hade alltid hela och rena kläder på mej i skolan. Jag badade på söndagskvällar inför skolveckan men sen var det väl lite si och så med det, som jag minns.
Jag växte upp i hyreskasern. Under dom första åren hade vi två rum och kök, och under dom åren hade vi mormor boende en tid hemma också. Det var en bitvis förfallen HSB-idyll med bågnade väggar, trasiga garderober och svartvit TV. Vi hade inte ens telefon på den tiden.
Men ändå kan man inte prata om fattigdom.
Mamma körde ut tidningar på morgonen och arbetade som hemsamarit. Hon drog hem matkassarna på cykeln och jag kan fortfarande se henne framför mej när hon kommer runt hörnet i kvarteret där vi bodde. "Ja, nu har jag handlat för en hundring igen." Hundra spänn hade tyngd 1973, vägde lika mycket som två ICA-kassar gör idag.
Men för att summera: Vi var inte fattiga.
Jag tänker: Vad är fattigdom i Sverige idag? Vad är fattiga barn i Sverige? Är det barn som växer upp i villa med två arbetande, biologiska föräldrar och blir skjutsade till bussen och skolan med familjens ännu inte betalda bil och får mobiltelefoner i julklapp men som ändå inte har riktigt råd att resa utomlands en gång om året?
Ur barnens perspektiv kan det vara fattigdom att inte ha det man vill ha. Självklart.
Villa och egen bil är nån slags självklarhet idag. Att få skridskor i julklapp? Det får man inte. Det får man ändå. Slalomskidor också. För att inte tala om mobiler och surfplattor. Vi som inte ens hade en grå telefon med snurra hemma när jag var liten.
Men det var inte fattigdom för det. Idag är fattigdom att inte ha det man vill ha, fast på ett mycket mer kravfyllt sätt.
Det är perspektiven som ändrats.
I en värld där bara pengarna får styra och där månadslönen inte bara ska räcka till nästa månad utan också till så mycket annat, ja, där föds nån slags fattigdom. Men den är högst relativ.



OktoberbluesOkategoriserat

Posted by rolfcarlsson Mon, October 15, 2012 18:38:26

Det är höst igen och bladen har fallit av träden
Dom ligger på marken och ger färg åt en dyster tid



Hösten tränger sej på igen. En gång var jag vän av hösten men där har jag nog förändrats. Just nu kan jag inte komma på vad som skulle vara bra med hösten. Möjligen att man slipper klippa gräsmattan.
Fina höstdagar är korta. För dom finns ju, trots allt. Men bara som en förberedelse, en flukt på det goda.
Förr kunde jag uppskatta den här årstiden på ett helt annat sätt. Den gav ro i själen och inspiration. Inte nu, och kanske har det med åldrandet att göra som så mycket annat.
Livets ellipser är outgrundliga. Fyra årstider avlöser varandra i rask följd, och på nåt sätt går det snabbare för varje år.
"Carpe diem" skriver många i sina statusuppdateringar på Facebook. "Fånga dagen", ja, det är väl det man skulle försöka göra i högre grad. Att det blir en vår och en sommar igen kan vi väl nästan vara säkra på.
Och livet pågår ju mest hela tiden. Här och just nu. Oavsett årstid.
Lika bra att inse det och vänja sej.


Två dikter i juniOkategoriserat

Posted by rolfcarlsson Sat, June 02, 2012 12:19:55

Det är juni 2012. Några varma dagar har avlösts av regn och blåst. Från vissa håll i landet rapporteras även om nederbörd i form av snö. Ur led är tiden, ur led är vädret. Men har det inte alltid varit så? Det är väl bara vi som glömt. Eller?

Juni 1987 minns jag ganska tydligt fast det gått 25 år sen. Det var en mycket speciell sommar på många sätt. En "summer of love", precis som 1967 (som jag definitivt inte minns).
Här är två egna dikter från just juni -87, den ena opublicerad och den andra publicerad i min andra diktsamling "Dårarnas paradis" som gavs ut på hösten samma år.


Sjunde juni

Ur ditt regnvåta hår
smög sej doften
av shampoo
Lätt tequilaberusade lät vi
våra tungor
dansa i muntunnlarna
Jag ville äta upp
din varma hals
Du gjorde ett märke
på min


Det tysta caféet

Det är tyst på caféet
Du är på väg söderut
men jag är ganska säker på att
du kommer tillbaka
när den här
tysta sommaren
är över
när två månader har regnat bort
häruppe
och jag är blek
och tung i skallen
och du är brun
och dina ögon är vakna
och du är
vacker
som vanligt








Vem var Olof Palme?Okategoriserat

Posted by rolfcarlsson Tue, February 28, 2012 18:09:29

– Vem var Olof Palme?
Jonna hojtar plötsligt till från sitt rum. Jag slänger en hastig blick mot bokhyllan och konstaterar att pärmen med det gamla manuset, som jag skrev när jag var femton, är borta.
– Har ni inte läst om honom i skolan? svarar jag men jag får inget svar tillbaka utan fortsätter istället:
– Han var Sveriges största rockstjärna.
Då vaknar hon till. Jag ser genom dörrspringan att hon sitter hukad med blicken djupt fäst i pärmen, men tittar upp förvånat.
­– Rockstjärna? Var han?
– Det var när Olof Palme gick upp på scen som publiken jublade mest.
Minnesbilderna från Scandinavium i Göteborg hösten 1985 rullar fram på näthinnan. Wiehe, Afzelius, Thåström, Hylander, den svenska rockeliten på vänsterkanten, gjorde gemensam sak med de kanske något mer politiskt ofärgade, som Ledin, Anne-Lie Rydé och Tommy Körberg. Och parollen var tydlig och klar: ”Berg är till för att flyttas”. De svartas rätt och apartheidsystemets omänsklighet stod i centrum. Och så Olof Palmes entré på det. Den lille, store mannen som stegade fram över den jättelika scenen i skenet från en alldeles vit spotlight. Den skar tvärs igenom mörkret i den fullsatta arenan, och statsministern höll ett glödgat tal som gick utöver det vanliga och som gav eko i hela världen långt, långt efter skotten på Sveavägen våren därpå.
Jonna ser allvarligt på mej när jag berättar för henne.
– Pappa, du gråter.
Jag harklar mej och för ett finger upp under ögat som bara för att gnugga lite, inte torka bort någon tår.
– Äh, jag blev bara att tänka på allt det där som hände då, våren -86. Mordet var så overkligt, man trodde nästan att det var nåt knäppt rykte som hade spridits. Och när man såg tidningarnas förstasidor och löpsedlar var ju inte första tanken att Palme hade mördats här, i Sverige, mitt i Stockholm. Jag minns den där morgonen så himla väl. Morgonen den första mars. Det kändes kyligare än nånsin, men kanske är det mest för att man tänker på det såhär efteråt.
– Berätta, säger Jonna nyfiket.
– Det var ju före mamma och jag hade träffats. Jag var ihop med en annan tjej då.
– Vad hette hon?
– Camilla. Hon var ett par år yngre än jag. Liten tjej med runda, stora, bruna ögon och rödbrunt hår. Hon gillade John Lennon och var väldigt tystlåten av sej.
– Han blev också skjuten va?
– Ja, han också. John Winston. Och bröderna Kennedy, John Fitzgerald och Robert. Och Martin Luther King. Och Mahatma Gandhi. Alla blev dom skjutna till döds. Alla dom som hade drömmar om fred och frihet i världen. Man kan fråga sej varför.
– Men du berättade om Camilla
– Just det. Det var såhär förstår du… natten då Palme blev mördad sov hon över hos mej. Vi… ja, du vet… hade en fin natt tillsammans, allt var stilla och fridfullt och vi var kära… tror jag… jag vaknade i alla fall ovanligt tidigt den morgonen och Camilla sov där i min säng med det rödbruna håret över hela kudden. Jag gick ut i hallen för att hämta tidningen, som vanligt, men jag såg redan på lite avstånd att den inte såg ut som den brukade. Endera var det för mycket svart, eller så syntes mer av bara pappret, som om dom hade glömt ett par förstasidesnotiser. Jag ryckte åt mej tidningen ur brevlådan och… hela framsidan såg ut som en dödsannons, med en tjock, svart ram runtom och så bara den enda rubriken: OLOF PALME MÖRDAD. Och en stor porträttbild strax under rubriken. Texten, den var också i större stil än vanligt och det enda som stod, eller som man uppfattade, var att Palme hade skjutits ner på Sveavägen i Stockholm efter att han och hans fru Lisbeth hade varit på bio. Bara en sån sak. Det hade ju varit hemskt nog om han hade blivit skjuten utomlands nånstans, under nåt statsbesök, att den risken ändå fanns i en statsministers liv var väl kanske nåt man förstod men inte att det kunde hända här, en helt vanlig fredagkväll i Stockholm. Men det hände och hela det här landet förändrades efter mordet.


Texten är ett utdrag ur min roman "Filip" (2009).