.

.

Gammal kärlek som aldrig rostar

OkategoriseratPosted by rolfcarlsson Wed, April 09, 2008 16:05:21

Den här vintern har jag tagit det ganska lugnt faktiskt. Inga speljobb, ingen skivinspelning och inte heller något bloggande. Kan därför vara läge för några rader, och jag känner att ämnet måste bli gammal kärlek som aldrig rostar. Eller snarare nygammal kärlek.
Jag har nämligen stiftat närmare bekantskap, eller återupptagit bekantskapen, med ett par av mina gamla älsklingar. Varken sambon eller ungarna har väl riktigt kunna förstå det, fast sambon säger samtidigt att det har gjort mej yngre igen. Och så är det nog, det har varit en riktig adrenalinkick faktiskt. Har inte känt mej så eggad och tänd på många år.
Okej, såhär är det: jag har ägnat mej åt att renovera en gammal gitarr i vinter, och stående där i nostalgins vindar la jag ett bud på nätet på en exakt sån Les Paul-kopia jag en gång hade som grabb.
Men först var det min gamla Hofner President som viskade nåt ömsint i mitt öra. Det är egentligen en fin och ädel gitarr, men har gått igenom många svåra faser i sitt liv. Jag fick gitarren av min äldre bror Ulf när jag var tio år; jag vill minnas att det tillochmed var en födelsedagspresent. Den har tragiskt nog blivit ommålad två gånger (gissa av vem) och det har försvunnit en del tillbehör som idag knappt går att få tag i förutom i England där allt stavas PUND.
Efter en massa jobb och några tusenlappar lagda på delar och reparerande har nu Presidenten fått nytt liv. Steve Russell, engelsman som bland annat gjort en skön vintage-sida på nätet med gamla Hofnergitarrer, har varit en viktig inspiratör. Ensam kommer man ingenstans och därför konsulterade jag även en bilmekaniker, Rolf Kling, för att sätta ihop elektroniken. Många sena nätter satt han hukad över guran med lödkolven i högsta hugg, och till slut varde ljud i lådan.
Den som vill kolla in lite sköna bilder på gitarren och även få en mer djuplodad inblick kan ta en titt här: www.vintagehofner.co.uk/gallery/gallery2/odd.html

Gräv där du står, brukar det ju heta, men det är inte alltid man finner vad man söker bara därför. Ebay är en trevlig marknadsplats på nätet där folk har i stort sett allt att erbjuda. Själv hittade jag en gammal älskling borta i Arizona, i Tucson. Men det var snårigt att ta sej dit...
När den vinröda, fina Les Paul-kopian dök upp första gången var jag för sent ute. Hon försvann mitt framför näsan på mej. Men nu var jag smått besatt av denna skönhet, som jag mindes lika starkt som när hon hängde i skyltfönstret på en musikaffär i Karlstad när jag var tolv år gammal.
Jag behövde inte vänta länge förrän hon dök upp igen. Den här gången var hon i Vaxholmstrakten, precis inom räckhåll, men just när jag skulle slå till försvann hon på nytt. Smärtan satt i ett par tre dar, och sen uppenbarade hon sej igen ute på nätet. Samma vinröda skönhet som jag hade sett där från början. Vadå? Var det nåt slags spel hon lekte med mej? Nu skulle hon bli min, till vilket pris som helst. Nu skulle hon inte komma undan.
I en vecka höll hon mej fången, utan att jag visste om jag skulle få henne eller inte, jag fick bara veta att jag ledde budgivningen. 250 dollar hade jag gått ut med, och dollarkursen sjönk. Jag kände redan segerns sötma.
En minut innan gongongen gick började det röra på sej. Det visade sej att jag hade en rival därute. Men efter en hård duell där bara dollar räknades fick han snart sej besegrad. För 285 dollar blev hon min och dagen efter lämnade den vinröda skönheten Tucson och lyfte från staterna med destination Stockholm-Arlanda kvällen därpå.
Nu står hon här bredvid mej och undrar: Vart höll du egentligen hus under alla år?

  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post19

Stackars Reinfeldt

OkategoriseratPosted by rolfcarlsson Tue, November 06, 2007 10:11:50
Ibland kan jag faktiskt tycka lite synd om en sån som Fredrik Reinfeldt. Politiskt har vi nog inte så mycket gemensamt, men den diskussionen kan vi lämna därhän. Vad jag hakat upp mej lite på den senaste tiden är det här med Schenström (schenmanöver?) och alla efterträdare som tycks vara av samma skrot och korn. Ingen hederlighet nånstans. Bara svartaffärer så långt näsan räcker. Fy och ve. AVGÅ! AVGÅ! AVGÅ! Tidningarna, radio och tv älskar sånt här. Göttigöttgött. Nu får vi tillfälle att sätta dit dom jävlarna. Dom ska fan inte tro dom kan göra som dom vill. Journalister är skolade enligt en radikal mall och då blir det förstås problem när vi har en sån regering som nu. Journalister är inte opartiska, dom fikar alltid i eget intresse och vill synas fantastiskt mycket. Fråga mej, jag vet nämligen för jag är journalist själv... men tillbaka till Reinfeldt som inte verkar ha gjort annat än behandlat avskedsansökningar under sin tid som regeringschef. Han kan inte ha det lätt. Och inte hjälper det med fet plånbok alla gånger, när man måste stå i skammens ljus. Vad kommer vi att minnas Fredrik Reinfeldt för? Att han inte kunde styra landet alls utan bara hade problem med sina ministrar? Jag tror att han just nu känner att han egentligen skulle vilja åka hem och sova ut, i fjorton dar eller så. Pussa lite på Filippa och barnen och kratta löven i villaträdgården och kanske skriva av sej litegrann. Jag skulle tycka det var helt okej om han gjorde det. Tog lite timeout (som en del så populärt gör) och begrundade saker och ting. Men istället står han där inför "drevet" och förklarar den senaste fadäsen. Jag menar, vad är det för kul med det? Journalisterna är lössläppta spårarhundar som tappat spåret fullständigt. Utåt sett kan det tyckas att dom utför sin "mission", det vill säga att "granska makthavarna", men sanningen är att dom är brickor i ett spel där kommersiella intressen och makt är betydande drivkrafter. Jag tycker inte synd om Fredrik Reinfeldt, inte om Borelius eller Schenström heller, men jag kan tycka att det ofta går till... överdrift? Det är så milsvida proportioner mellan folk och folk att vi ändå inte förmår att rasera murarna. Och skåda din kollega, din granne eller ditt ex. Vem jobbar inte svart? Vem betalar inte svarta pengar för att få huset ommålat? Vem smusslar inte undan små tingestar på arbetsplatsen och hoppas det ska passera obemärkt? Politiker ska tåla, jovisst. Men ta reda på hur det står till, överlag, ute i vårt svenska samhälle. Skåda dej själv, Herr Redaktör. Sätt din egen yrkeskår under lupp. Lev upp till din opartiskhet!

  • Comments(2)//blogg.rolfcarlsson.net/#post16

Låt Nisse Liedholm vila

OkategoriseratPosted by rolfcarlsson Tue, November 06, 2007 09:44:15
Fotbollslegenden Nisse Liedholm har lämnat detta jordiska, 85 år ung. Massmedia drar på som vanligt eller snarare som om det vore konstigt att dö, speciellt när man är i den åldern. Nä, låt Nisse Liedholm vila i frid och ro nu. Vi minns självklart alla hans bragder ändå. Vi måste lära oss en gång för alla att vi kommer dö en dag, vare sej vi vill eller inte. Det är inte särskilt tragiskt att dö vid 85 om man fått leva som Nisse Liedholm, ett liv mitt i fotbollens epicentrum. En ungdomsdröm som han bar med sej genom livet och som vi nu minns honom för. Låt oss inte överila, låt oss komma till sans och insikt om det liv vi har. Vila i frid, Nisse!

  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post15

Ett sommarminne

OkategoriseratPosted by rolfcarlsson Mon, June 11, 2007 16:42:36
Man ska inte klaga, som Svensson sa. Men lagom är bäst, som han också uttryckte det. Nån som i likhet med mej minns den heta sommaren 1975? Jag törs påstå att det var minst lika varmt då som nu. Sen må meteorologerna komma med hårda väderfakta bäst dom vill. Den heta sommaren 1975 visste vi inget om ozonskiktet. Alla var lyckliga och glada och det var ungefär lika sandallätt som i en sång av Ted Gärdestad. Men sommaren 1975 led också många av värmen, så mycket faktiskt att det nästan var som en religiös uppenbarelse när åskan äntligen drog in över landet framåt augusti. Läs förresten Ulf Lundells "Jack", den handlar i mångt och mycket om den heta sommaren 1975, speciellt mot slutet. Men sommaren -75 var Lundell fortfarande en doldis, han hade inte gjort vare sej musikaliska eller litterära avtryck ännu och ingen visste att han just då befann sej i en studio nåstans för att färdigställa sin första platta, "Vargmåne". Ingen visste heller sommaren 1975 att Bruce Springsteen la sista handen vid sin LP "Born to run" och allra minst visste nog Lars Winnerbäck det för han var nämligen inte född än. Musikalist sett handlade sommaren -75 väl mest om ABBA, Björn Skifs och nämnde Ted Gärdestad. Bortsett från proggen. Och bortsett från dansbanden som varken före eller senare varit större än då. "Gråt inga tårar" med Thorleifs är sommaren 1975 personifierad. Själv var jag åtta år och tillbringade ett par veckor av sommarlovet på en holme i Gävles skärgård, tillsammans med min mor och moster Sonja. Hon hade en folkilsken siames och hade nog väldigt svårt för barn, tror jag. Men bortsett från det var det sommardagar på jorden jag sent ska glömma. Som i en sång av Ted, som sagt. Blå himmel och en ständigt lysande sol. På ett ungefär. Men nu orkar jag inte författa fler rader. Det är för varmt. Lyd ett gott råd: Uppsök skugga och drick rikligt med vatten.

  • Comments(1)//blogg.rolfcarlsson.net/#post12

Johanna Sällströms död

OkategoriseratPosted by rolfcarlsson Fri, February 16, 2007 10:31:37
Ibland, rätt ofta, känner jag bara skam, ingen stolthet, över att vara journalist. Det är när man tar del av kvällstidningarnas snedvridna människosyn och deras gränslösa sätt att manipulera och spela på våra i första hand negativa sidor, känslor och upplevelser. Som nu med skådespelerskan Johanna Sällströms mycket tragiska bortgång. Sex-sju helsidor i Aftobladet igår. Tragiken och minnen sida vid sida. Dessutom fick dom in tsunamin på löpsedeln igen. Alltså, i grund och botten är det ju alltid förskräckligt sorgligt när unga människor rycks bort i förtid. Johanna Sällström sökte tydligen anonymitet och ett tillbakadraget liv, plågad av tsunamikatastrofen - som hon överlevde - blev det dessutom en tillvaro och en vardag i förtvivlan och sorg. Men allt det här respekteras inte alls när hon nu är borta. Journalisterna gottar sej åt det tragiska som hänt och kan fylla sina spalter flera dagar i veckan för att locka ännu flera lösnummerköpare. Det här kom ju naturligtvis lägligt för dom även med tanke på den psykvårdsdebatt som tagit fart, och kvällspressens hänsynslösa reportrar jublade självklart när dom fick fatt i uppgifter som skvallrade om Johanna Sällströms kontakter med psykvården. Vad är det dom försöker säga? Vad är det dom vill säga men inte kan skriva? Jag skriver det inte här heller för jag vill inte bidra till nån onödig ryktesspridning. Det är bara så jävla klantigt av kvällstidningarna att göra som dom gör, och dessutom ta folk för dumma i huvudet. Själv önskar jag att Johanna får vila i frid nu och det är gott att hon slipper ta del av dom här respektlösa skriverierna. Hon skulle aldrig ha accepterat dom. Men låt oss nu slänga tidningarna i pappersinsamlingen, där dom ändå hamnar till sist, och låt oss istället se en bra film som "Hans och hennes" där Johanna spelade mot Jonas Karlsson. Bägge gjorde storartade rollprestationer. Mycket sevärd.
  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post4
« Previous