.

.

Konstnärens peak

OkategoriseratPosted by rolfcarlsson Fri, September 16, 2016 12:53:32

Alla konstnärer når en "peak" i livet. Den kan infalla i unga år, runt medelåldern eller rentav vid 75. Björn Ulvaeus har sagt att han hade sin peak i mitten av ABBA:s karriär, och att han aldrig mer kommer att kunna skriva såna låtar som han och Benny gjorde då.
Jag tror att jag redan har "peakat". Det vore trevligt att ha det bästa framför sej men det får i så fall tillskrivas annat i livet. Hälsan, kärleken och sånt.
Jag tror att jag peakade 1997, i september närmare bestämt. Jag var tretti, småbarnspappa och började förstå på allvar vad konsten och skrivandet egentligen handlade om. Just den insikten gjorde att jag fick en oerhörd energi och skrev låtar till en ny platta i ett enda livets andetag, som om varken gårdagen eller morrondagen fanns.

Man blir sällan eller aldrig helt nöjd med det man gör, i bästa fall når man 75 procent men värdet brukar falla med åren. Jag har skrivit väldigt mycket, på det stora hela - låtar, dikter, romaner. Alla färdigställda projekt har krävt fullt fokus, i tillblivelsens ögonblick, och somligt har blivit ganska bra, annat mindre bra. Jag har egentligen aldrig förstått vad som erfordras av en, mer än tid och verktyg. En del pratar om inspiration men inspiration finns inte mer än i ytlig bemärkelse. Jag tror mer på att använda verktygen, hantverket, och låta sej följa med i nåt slags andligt flöde. Jo, man skulle kunna kalla det en Nära-Gud-upplevelse, och låt gå för det. Sen kan Gud tolkas på tusen sätt och ha skepnaden av egentligen vad som helst, bara det handlar om att vara trogen sej själv och sitt uppsåt. Och att man förhåller sej på den sidan som kan anses vara god och som främjar just det goda.

När jag ser tillbaka på mitt skrivande, på sångerna framförallt, ser jag först bristerna och oskärpan, därefter hittar jag kanske en del kvalitéer och här och där kan jag skriva under på helheter. Hantverk som håller hela vägen, med fel och brister men som ändå har fullbordats och kan passera.
Sen finns det en del texter, låtar, där jag inte fullt ut kan intyga att jag själv varit närvarande, både ifråga om rent "dåliga" grejer men lika mycket när det gäller bra låtar. Det finns en del, inte så många, sånger som jag inte alltid förstår att jag skrivit. För att dom - ja, det kan låta märkligt - står "över" mej själv. Det är som att jag inte hållit i pennan själv utan bara skrivit ner vad nån annan dikterat.
Några av dom sångerna jag syftar på har en tydlig datering. Dom är skrivna 1997, i september. Och varför just då, vid en så avgränsad, kort tid?
Minns i september. Jo, jag minns det mycket väl. Under några veckor låste jag in mej i ett hus i skogen. Bara jag, gitarr, enkel inspelningsutrustning, papper och penna. Min andra del av tillvaron just då var alltså en helt annan; tre små barn, dagishämtning, hektiskt vardagsbestyr.
Jag skrev och spelade in, petade in en pinne i vedspisen, tog en promenad, skrev vidare och lät mej sköljas med i allt som kom farande.
Tio låtar hade jag klara i september 1997, nästan alla på "hög nivå" när jag rannsakar mej själv och ett par av dom är troligtvis dom bästa jag nånsin skrivit och lika troligt är att jag aldrig kommer att kunna skriva såna låtar igen. Jag har i alla fall inte lyckats på snart tjugo år.

För livets skull
. Med undran vid min sida.
Min peak i livet.

https://open.spotify.com/track/6RkXw9FhtOu6OmIly5jy6X












  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post39

Bakvägen in

OkategoriseratPosted by rolfcarlsson Wed, October 15, 2014 17:51:24
Skön känsla att gå före i kön ibland. Nej, missförstå mej inte. Vassa armbågar har jag aldrig haft, men ni vet hur det kan vara att stå där vid huvudentrén och se den långa kön ringla sej runt hörnet och man liksom förstår att det är kört. Man kommer inte bli insläppt, åtminstone inte på länge.
Det är då man kan få innovativa tankar, om man trots allt vill in.
Man kan exempelvis fundera kring om det finns en bakväg in. En köksingång, eller en källarväg. Man kliver lite diskret ur den långa kön och undersaker saken närmre.
Och där, på bakgården, hittar man en dörr som ser klart intressant ut. Den måste det vara. Bakvägen in.
Och just när man greppar handtaget så åker dörren plötsligt upp och man möts av en förtjusande kvinna som lite förvånat tittar på en och säger:
- Ska du in här?
Hon ifrågasätter ingenting, men är inte heller direkt omfamnande. Hon är bara artig och släpper in en och så är man där. Som om man alltid brukar ta just den vägen in, fast man egentligen bara råkat komma rätt.
Väl där innanför återstår nästa steg, att öppna nästa dörr. Och under tiden passar man på att insupa atmosfären. Man vet inte hur det kommer att gå, det enda man vet är att det fanns en bakväg och den lägger man förstås på minnet.
Man får också en känsla av att det mesta är möjligt.
Det gäller bara att ha fantasi och lite goda idéer.
Det är inte så farligt att misslyckas, det är långt värre att aldrig våga leta efter den där bakvägen och dörren.
Och ibland har man tur. Ibland blir man insläppt. Ibland kanske man får försöka bryta sej in.
Ibland kanske det är portkod.
Det är smällar man får ta.

  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post36

I en annan del av Sverige

OkategoriseratPosted by rolfcarlsson Tue, September 02, 2014 12:50:03
Mamma har fått sitt röstkort.
Än kan hon göra sin röst hörd i landet Sverige, och ännu är hon inte bortglömd av Valmyndigheten.
Jag sitter vid hennes sängkant på "hemmet". Hon lyssnar, ser på mej men svarar lite gissande. Hon har varit dement i tio år. Bara vi anhöriga och Doktor Alzheimer vet hur prognosen ser ut.
Men, hur ska lilla mamma rösta? Och hur ska det gå till, rent praktiskt?
83 år. Sängliggande. Medicinerad. Äta och sova. Vändschema. Vårdplanering.
Du har väl alltid röstat på Socialdemokraterna? säger jag till henne och hon tänker efter lite och nickar sen.
Eller ska du rösta på Reinfeldt den här gången?
Hon svarar varken ja eller nej, ser mest ut att tycka att jag är "tölig".
Vi pratar om annat istället. Att det är höst nu och snart Oxhälja i stan. Att dom kanske serverar kålsoppa och marknadsnougat då där hon bor.
Hon skiner upp och kastar blicken ut mot björkarna där utanför. Dom börjar gå i gult nu.
En liten stund med mamma. Här och nu. I en annan del av Sverige.



  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post35

Den relativa fattigdomen

OkategoriseratPosted by rolfcarlsson Fri, January 18, 2013 14:23:29
Apropå de senaste dagarnas diskussion om barnfattigdomen i vårt land finns det säkert en oändligt massa intelligenta - och intellektuella - aspekter på saken, inte minst får det en massa känslor i gungning.
Jag blir att tänka på min egen barndom. Hur "fattig" den än var så var den ändå aldrig fattig, när jag ser tillbaks. En känslomässig fattigdom fanns där och pengar var det alltid ont om men på nåt vis gick det runt. Det var stundom misär när det gäller mat och näring - makaroner, falukorv, blodpudding och pannkaka. De klart mest vanligt förekommande maträtterna, och min ensamstående mor brukade oftast laga i ordning det jag tyckte om. Då blev det därefter. Grönsaker såg jag aldrig på matbordet under hela min barndom, sånär som på djupfrysta ärtor och morötter nån gång men ganska sällan.
Men ändå: Det var inte fattigdom.
Jag fick en snowracer i julklapp en gång och ishockeyspel och skridskor. Jag fick serietidningar och nån påse godis från kiosken ibland.
Jag hade alltid hela och rena kläder på mej i skolan. Jag badade på söndagskvällar inför skolveckan men sen var det väl lite si och så med det, som jag minns.
Jag växte upp i hyreskasern. Under dom första åren hade vi två rum och kök, och under dom åren hade vi mormor boende en tid hemma också. Det var en bitvis förfallen HSB-idyll med bågnade väggar, trasiga garderober och svartvit TV. Vi hade inte ens telefon på den tiden.
Men ändå kan man inte prata om fattigdom.
Mamma körde ut tidningar på morgonen och arbetade som hemsamarit. Hon drog hem matkassarna på cykeln och jag kan fortfarande se henne framför mej när hon kommer runt hörnet i kvarteret där vi bodde. "Ja, nu har jag handlat för en hundring igen." Hundra spänn hade tyngd 1973, vägde lika mycket som två ICA-kassar gör idag.
Men för att summera: Vi var inte fattiga.
Jag tänker: Vad är fattigdom i Sverige idag? Vad är fattiga barn i Sverige? Är det barn som växer upp i villa med två arbetande, biologiska föräldrar och blir skjutsade till bussen och skolan med familjens ännu inte betalda bil och får mobiltelefoner i julklapp men som ändå inte har riktigt råd att resa utomlands en gång om året?
Ur barnens perspektiv kan det vara fattigdom att inte ha det man vill ha. Självklart.
Villa och egen bil är nån slags självklarhet idag. Att få skridskor i julklapp? Det får man inte. Det får man ändå. Slalomskidor också. För att inte tala om mobiler och surfplattor. Vi som inte ens hade en grå telefon med snurra hemma när jag var liten.
Men det var inte fattigdom för det. Idag är fattigdom att inte ha det man vill ha, fast på ett mycket mer kravfyllt sätt.
Det är perspektiven som ändrats.
I en värld där bara pengarna får styra och där månadslönen inte bara ska räcka till nästa månad utan också till så mycket annat, ja, där föds nån slags fattigdom. Men den är högst relativ.



  • Comments(2)//blogg.rolfcarlsson.net/#post33

Oktoberblues

OkategoriseratPosted by rolfcarlsson Mon, October 15, 2012 18:38:26
Det är höst igen och bladen har fallit av träden
Dom ligger på marken och ger färg åt en dyster tid



Hösten tränger sej på igen. En gång var jag vän av hösten men där har jag nog förändrats. Just nu kan jag inte komma på vad som skulle vara bra med hösten. Möjligen att man slipper klippa gräsmattan.
Fina höstdagar är korta. För dom finns ju, trots allt. Men bara som en förberedelse, en flukt på det goda.
Förr kunde jag uppskatta den här årstiden på ett helt annat sätt. Den gav ro i själen och inspiration. Inte nu, och kanske har det med åldrandet att göra som så mycket annat.
Livets ellipser är outgrundliga. Fyra årstider avlöser varandra i rask följd, och på nåt sätt går det snabbare för varje år.
"Carpe diem" skriver många i sina statusuppdateringar på Facebook. "Fånga dagen", ja, det är väl det man skulle försöka göra i högre grad. Att det blir en vår och en sommar igen kan vi väl nästan vara säkra på.
Och livet pågår ju mest hela tiden. Här och just nu. Oavsett årstid.
Lika bra att inse det och vänja sej.


  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post32

Två dikter i juni

OkategoriseratPosted by rolfcarlsson Sat, June 02, 2012 12:19:55
Det är juni 2012. Några varma dagar har avlösts av regn och blåst. Från vissa håll i landet rapporteras även om nederbörd i form av snö. Ur led är tiden, ur led är vädret. Men har det inte alltid varit så? Det är väl bara vi som glömt. Eller?

Juni 1987 minns jag ganska tydligt fast det gått 25 år sen. Det var en mycket speciell sommar på många sätt. En "summer of love", precis som 1967 (som jag definitivt inte minns).
Här är två egna dikter från just juni -87, den ena opublicerad och den andra publicerad i min andra diktsamling "Dårarnas paradis" som gavs ut på hösten samma år.


Sjunde juni

Ur ditt regnvåta hår
smög sej doften
av shampoo
Lätt tequilaberusade lät vi
våra tungor
dansa i muntunnlarna
Jag ville äta upp
din varma hals
Du gjorde ett märke
på min


Det tysta caféet

Det är tyst på caféet
Du är på väg söderut
men jag är ganska säker på att
du kommer tillbaka
när den här
tysta sommaren
är över
när två månader har regnat bort
häruppe
och jag är blek
och tung i skallen
och du är brun
och dina ögon är vakna
och du är
vacker
som vanligt








  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post31

Vem var Olof Palme?

OkategoriseratPosted by rolfcarlsson Tue, February 28, 2012 18:09:29
– Vem var Olof Palme?
Jonna hojtar plötsligt till från sitt rum. Jag slänger en hastig blick mot bokhyllan och konstaterar att pärmen med det gamla manuset, som jag skrev när jag var femton, är borta.
– Har ni inte läst om honom i skolan? svarar jag men jag får inget svar tillbaka utan fortsätter istället:
– Han var Sveriges största rockstjärna.
Då vaknar hon till. Jag ser genom dörrspringan att hon sitter hukad med blicken djupt fäst i pärmen, men tittar upp förvånat.
­– Rockstjärna? Var han?
– Det var när Olof Palme gick upp på scen som publiken jublade mest.
Minnesbilderna från Scandinavium i Göteborg hösten 1985 rullar fram på näthinnan. Wiehe, Afzelius, Thåström, Hylander, den svenska rockeliten på vänsterkanten, gjorde gemensam sak med de kanske något mer politiskt ofärgade, som Ledin, Anne-Lie Rydé och Tommy Körberg. Och parollen var tydlig och klar: ”Berg är till för att flyttas”. De svartas rätt och apartheidsystemets omänsklighet stod i centrum. Och så Olof Palmes entré på det. Den lille, store mannen som stegade fram över den jättelika scenen i skenet från en alldeles vit spotlight. Den skar tvärs igenom mörkret i den fullsatta arenan, och statsministern höll ett glödgat tal som gick utöver det vanliga och som gav eko i hela världen långt, långt efter skotten på Sveavägen våren därpå.
Jonna ser allvarligt på mej när jag berättar för henne.
– Pappa, du gråter.
Jag harklar mej och för ett finger upp under ögat som bara för att gnugga lite, inte torka bort någon tår.
– Äh, jag blev bara att tänka på allt det där som hände då, våren -86. Mordet var så overkligt, man trodde nästan att det var nåt knäppt rykte som hade spridits. Och när man såg tidningarnas förstasidor och löpsedlar var ju inte första tanken att Palme hade mördats här, i Sverige, mitt i Stockholm. Jag minns den där morgonen så himla väl. Morgonen den första mars. Det kändes kyligare än nånsin, men kanske är det mest för att man tänker på det såhär efteråt.
– Berätta, säger Jonna nyfiket.
– Det var ju före mamma och jag hade träffats. Jag var ihop med en annan tjej då.
– Vad hette hon?
– Camilla. Hon var ett par år yngre än jag. Liten tjej med runda, stora, bruna ögon och rödbrunt hår. Hon gillade John Lennon och var väldigt tystlåten av sej.
– Han blev också skjuten va?
– Ja, han också. John Winston. Och bröderna Kennedy, John Fitzgerald och Robert. Och Martin Luther King. Och Mahatma Gandhi. Alla blev dom skjutna till döds. Alla dom som hade drömmar om fred och frihet i världen. Man kan fråga sej varför.
– Men du berättade om Camilla
– Just det. Det var såhär förstår du… natten då Palme blev mördad sov hon över hos mej. Vi… ja, du vet… hade en fin natt tillsammans, allt var stilla och fridfullt och vi var kära… tror jag… jag vaknade i alla fall ovanligt tidigt den morgonen och Camilla sov där i min säng med det rödbruna håret över hela kudden. Jag gick ut i hallen för att hämta tidningen, som vanligt, men jag såg redan på lite avstånd att den inte såg ut som den brukade. Endera var det för mycket svart, eller så syntes mer av bara pappret, som om dom hade glömt ett par förstasidesnotiser. Jag ryckte åt mej tidningen ur brevlådan och… hela framsidan såg ut som en dödsannons, med en tjock, svart ram runtom och så bara den enda rubriken: OLOF PALME MÖRDAD. Och en stor porträttbild strax under rubriken. Texten, den var också i större stil än vanligt och det enda som stod, eller som man uppfattade, var att Palme hade skjutits ner på Sveavägen i Stockholm efter att han och hans fru Lisbeth hade varit på bio. Bara en sån sak. Det hade ju varit hemskt nog om han hade blivit skjuten utomlands nånstans, under nåt statsbesök, att den risken ändå fanns i en statsministers liv var väl kanske nåt man förstod men inte att det kunde hända här, en helt vanlig fredagkväll i Stockholm. Men det hände och hela det här landet förändrades efter mordet.


Texten är ett utdrag ur min roman "Filip" (2009).

  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post30

Rädd att flyga

OkategoriseratPosted by rolfcarlsson Sun, February 19, 2012 20:44:40
Tittar i en världsatlas och gör en kvarts resa över hela världen. Done.
Jag har aldrig varit mycket för att resa, ärligt talat. En sång på den nya plattan, "Här blir jag kvar", handlar lite grann om det och kanske konsten att avstå resandet.
När jag var ung läste jag Hemingway och en massa andra beresta och lärda män - och kvinnor. Det fick mej att tågluffa genom Europa ett par somrar. Paris. Rom. Venedig. Grekland. Jag drömde om äventyr och strapatser och heta kärlekar - och skrev långa, vilda dikter om detta och det liv och den tillvaro som väl ändå aldrig blev som i filmerna eller romanerna.
Jag är extremt flygrädd och det är säkert en av orsakerna till att jag hellre håller mej hemma och på jorden. Jag har alltid känt ett stort obehag inför, under och efter de få flygresor jag varit ute på. Och överallt i den stora vida världen måste man ju flyga idag, såvida man inte avsätter rejält med tid och tar cykeln förstås.
Det finns ett par platser i världen jag gärna skulle besöka, trots allt. Två motpoler kan man säga. Nej, inte Syd- och Nordpolen. Det ena är en park i Londons utkant som heter Maryon Park. Den har något magiskt vackert över sej och även mysteriöst. Delar av Michelangelo Antonionis film "Blow up" från 1966 är inspelad där.
Piece of cake att resa till London. Två timmars flygresa och så är man där. Kunde passa på att göra Abbey Road samtidigt. Men man ska komma sej för också. Och så var det ju det här med att flyga.
Till Australien skulle jag också kunna tänka mej en tur. Eller snarare Tasmanien. Jag är rädd att flyga, ja, men jag har också en förkärlek för en massa annat som innebär skräck och rädsla. Hajar, giftormar och mytomspunna, farliga platser till exempel. I Tasmanien kan den som vill få en överdos av allt detta. Det vore en upplevelse utöver det vanliga. Att utsätta sej för den omedelbara faran och möta den öga mot öga.
Jag pressar fingret hårt på Tasmanien i atlasen och måttar avståndet till lilla landet Sverige, slår igen boken och lägger in en snus.


  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post28

Den orättvisa världen

OkategoriseratPosted by rolfcarlsson Fri, February 06, 2009 15:43:58
Världen är inte rättvis men det visste vi ju allesammans redan.
Det ska finnas skillnader mellan oss, det är det som gör livet. Nej, det gör inte livet värt att leva, så sa jag inte.
Orättvisorna dom finns där, för att man ska kunna bli upprörd och svenskt avundsjuk och rentav gnällig. Så att man ska få en anledning att skriva en insändare i tidningen eller ett inlägg på bloggen.
Säg mej till exempel om det finns nån som helst logik i att Henrik Zetterberg, en av våra ishockeyexporter, drar in en miljon kronor i veckan (!) borta i Detroit när Folkets hus i Storfors tvingas begära sej själva i konkurs för att dom inte fick kommunalt driftsbidrag i år med 186 500 kronor? Zetterberg skulle alltså inte behöva "arbeta" mer än en halv dag för att rädda hela Folketshusföreningen. Men det gör han inte. Han skulle inte göra det ens om han kunde. För världen ska se ut såhär, med alla dess klyftor och konstiga räkneexempel.
Är en ishockeyspelare i proffsdivisionen på nåt sätt värd en mille i veckan? Kolla bara hur dom spelar ishockey numera. Rena jävla tramset. Själv växte jag upp med Larionov, Kasatonov, Petrov, Tretjak, Makarov, Krutov... vilka namn, bara det! Namn som var värda sin vikt i guld, boktstavligt talat.
Pengarna, dom orimliga pengarna, har förstört idrotten och dom här hockeysummorna vi hör talas om eller en Zlatan och en Henke som har köpts och sålts hit och dit, det är ju bara löjligt. Och hela den idrottsliga massmediavärlden står bara och ser på för det mesta, och tycker det är helt normalt att en duktig ishockeyspelare eller fotbollsspelare ska ha några miljoner i månadslön. Det förs aldrig någon kritisk bevakning eller granskning för det är med största säkerhet ingen inom den sfären som vågar säga nåt. Det ska bara hejas på hela tiden, kommenteras och refereras men aldrig ifrågasättas.
Och vad ska dom göra i Storfors när dom inte har Folkets hus kvar längre? Bio och bibliotek behövs kanske inte idag? Ett hockeygymnasium är kanske vad man ska satsa på istället, eller får dom väl försöka bli proffs på nåt dom också.




  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post21

Trött på teknik

OkategoriseratPosted by rolfcarlsson Wed, December 17, 2008 17:48:40
Nån mer än jag som drabbats av tekniktrötthet? Jag har haft en gnagande känsla av obehag hack i häl ganska länge och anat vad det kunde bero på. Och så, voila, blir det helt uppenbart: Jag är trött. Trött på teknik. Trött på att vara teknikens undersåte. Trött på att hela tiden få veta att man inte är up-to-date. Trött på trådlöst och usb och kablage och handsfree och gigabyte och strömmen av alla dessa jävla heta erbjudanden.
Nu ska det inte uppfattas som att jag är den typen som sprungit runt och shoppat loss på SIBA och El-Giganten och Expert och på så vis blivit trött på teknik. Nej, det ska genast sägas att om man har en fullt fungerande Nokia 3310 mobiltelefon i sin ficka och är helnöjd med sin nuvarande teleoperatör och inte ens har dvd-brännare i datorn kan man bli tekniktrött ändå. Fråga mej. Jag vet.
Jag har delvis drabbats av en inre konflikt, mellan det som var då och det som gäller nu. Jag har också börjat inse vad jag i själva verket behöver, även det i relation till vad jag behövde förut, och kontentan blir att man inte behöver så fantastiskt mycket här i livet. Det är trevligt att kunna spela musik, så en musikspelare behöver man. Om man sen väljer trattgrammofon eller mp3-spelare är upp till var och en. För att spela stenkakor behövs dock en trattgrammofon, då duger inte din iPod. Och vice versa. Och faktum är att stenkakor kan vara nog så charmiga.
Det är inte så mycket man behöver. Det är så mycket somliga eller en hel industri vill få oss att tro att vi behöver och i många fall lyckas dom också få oss att köpa både budskapen och prylarna. Och allt dom säljer idag är inte en bråkdel som bra som dom var förr. Det är stuff som bara är gjort för att vi snart ska tvingas att köpa nytt, slänga bort, köpa nytt, slänga bort. I en tid av starkt miljömedvetande och miljöcertifering hit och dit är det ett klart suspekt förfarande. Det är kort sagt, en stor jävla lögn.
Häromdagen gled jag runt på dom stora elektronikvaruhusen i Värmlands huvudstad Karlstad och insåg, voila, varför vi har eller snarare har haft ett biografklimat på tragiskt nedåtgående. Varför ska man ha biografer när snart nog varenda jävla människa har byggt om sitt vardagsrum till en bio?
Tekniken kommer säkert snart att göra oss odödliga också. Ett litet chip inopererat strax under huden mellan pekfinger och tumme, ett ID-kort som vi kan använda oss vid både besök hos doktorn och när vi storhandlar på ICA.
På vägen dit kommer tekniken att göra oss till dom ensammaste människor som nånsin trampat denna jord, isolerade och våldsbenägna och sexhämmade.
Nej, jag är inte pessimist. Jag är bara så fruktansvärt trött på all jävla modern teknik, och det är min gissning att den kommer bidra starkt till vår undergång.
Parallellt pågår en teknisk "utveckling", som givetvis är av godo, men frågan är om inte den "onda" tekniken kommer att spela ut den.
Den som lever får se.

  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post20
Next »