.

.

På färd med prosan igen

BöckerPosted by rolfcarlsson Thu, April 14, 2016 17:10:22
100 sidor skrivna. Borde kanske firas på nåt sätt, möjligen med en promenad.
"Du skriver i rasande fart", tyckte en förläggare en gång om ett manus jag skickat in. "Det är bara att skriva på", uppmanande mej en annan förläggare.
Allt det här var mycket länge sen, på den tiden då jag bodde i min skrivmaskin. Och när såna som Neal Cassady satt på min axel, han och några till. Vet ni vem Neal Cassady var? Han hade sällan tid att sitta och skriva så hans polare fick göra det i högre grad. Men han skrev t.ex. "The First Third", "Första tredjedelen" på svenska, och lämnade på så vis de andra två delarna åt sitt eget öde. Bara det väsentliga blev kvar.
Jag har lärt mej ganska mycket på skrivandets väg. Det viktigaste är nog att "bara skriva på", och samtidigt fånga upp allt som kommer i flödet. Inspiration talas det ofta om. Inspiration får man ungefär fem gånger om året, utan att det egentligen leder nånstans. Däremot föds inspiration i arbetet, att bara skriva på, fort eller långsamt vilket som.
Jag skriver nog fortfarande ganska fort. Det är som att springa i någotsånär tempo. Skillnaden idag mot förr är att jag oftast skriver mycket bättre och med större vetskap om vad jag gör. Oftast, för lika ofta tar det vägen nån helt annanstans och då får man försöka haka på och se om det leder till nåt intressant eller bara till en återvändsgränd. Där tycker åtminstone jag att själva "boosten" i skrivandet ligger. Det oväntade, som viker av från planen.
Det är verkligen krig att skriva en bok. Ett av ytterst få krig i världen som kan anses föra nånting gott med sej.



  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post38

En ingång till Rosita

BöckerPosted by rolfcarlsson Fri, April 10, 2015 12:03:03
Det är bokreleasefredag med sol och vår i luften.
Kastar jag hastigt blicken neråt gatan kan jag se mamma komma där med sin älskade cykel, på väg uppför backen med friska, runda kinder och vårbaskern på.
Jag vet inte alls om hon hade kunnat spegla sej i "Rosita Bitter", min nya bok. Hon hade förmodligen bara tittat på omslaget och bläddrat lite i den. Om det hade varit för tio år sen. De sista åren var bara en lång, mörk tunnel av glömska och tystnad.
Men jag hann berätta för henne om Rosita och boken, och som alltid under senare år såg hon bara på mej med sina undrande, blå och snälla ögon utan att säga något.

Redan för länge sen visste jag att jag nån gång skulle skriva boken om Rosita, hennes längtan och kärleken i hennes liv. Men av olika anledningar tar allt sånt här en massa tid innan man stålsätter sej. Vi kan kalla det startsträcka. Först måste livet levas och tiden verka innan allt känns tillräckligt moget för att skördas. Och kanske hinner folk både födas och dö på vägen.
Sedan mer än ett år tillbaka har jag delvis befunnit mej i ett annat land, ett annat Sverige, en annan tid, med helt andra ideal, förutsättningar och drömmar. En tid med helt andra nyanser och dofter.

Rositas liv är och var knappast vackert men ändå rikt på sitt sätt. Längtan till och efter något annat kan nära en människa likt vitaminer och mineraler.
En människa kan kastas som en handske i vinden mellan höst och vinter men ändå vara ganska välbehållen när det blir vår igen.
Nu får Rosita flyga fritt och vart hon än vill.
Och som alltid är det dags att gå vidare.




  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post37

Skrivandet och livet

BöckerPosted by rolfcarlsson Sat, December 07, 2013 14:08:52
Skrivandet och livet är titeln på en dikt jag skrev för längesen, när jag var 23. Herregud, jag upptäcker i detta nu att det gått 23 år sen dess... vilket sammanträffande. Är jag 46 nu? Det tvivlar jag på.
Redan då förstod jag, hur som helst, att det skulle bli omöjligt att ta sej igenom det här livet utan att skriva:

"Om jag inte lever slutar jag skriva
Om jag inte skriver slutar jag leva"

Vilken visdom och vilken dramatik, inte sant? Allt mer förstår jag också vikten av det jag formulerade då, i januari 1989.
Sambandet är så tydligt, att jag mår som bäst när jag arbetar och skriver, inte när jag faller in i rastlöshet och väntan. Att vänta är förkastligt. Allt man behöver för att ta itu med sin uppgift kommer till en ändå, om man ger sej på det och sätter igång.
Det är också tydligt att jag behöver gå till botten av mej själv, och med mej själv, för att förstå vad skrivandet handlar om. Jag tror att alla som skriver har gemensamt att det är någon slags nödvändighet, ett livets elixir. Sen är nog målsättningarna skiftande, vad man vill uppnå med det man skriver. Är det viktigt att bara skriva, eller att också komma i tryck? Eller både och? Jag har haft bägge drivkrafterna, kan man säga. Att t.ex. skriva en hel bok är ett för omfattande arbete, som kan ta flera år i anspråk, för att det ska kännas meningsfullt att bara avsluta, spara i en pärm och gå vidare. Men, i grund och botten har jag alltid - utan att ljuga det minsta - skrivit enbart för min egen skull först och främst. Det har resulterat i att jag också legat väldigt nära min egen verklighet i det jag skrivit och velat få ur mej. Det har aldrig funnits några spekulativa syften med skrivandet, och kanske är det därför jag ännu inte gett mej i kast med deckarförfattandet som så många andra.
Skrivandet är också för viktigt, och skört, för att slarva bort på oväsentligheter. Underhållningslitteratur för mej är böcker som ger en beständig upplevelse, och kanske ger mej själv idéer i mitt skrivande och liv. Många vill ha läsupplevelsen som en tillfällig flykt, en ytlig underhållning, som surrogat för tv-tittande. Det får stå för dom, och dom som skriver den typen av böcker. Vi är alla olika, tack och lov. Och i en tid av förvirring kan vi behöva både flykten och djupsinnigheten. Under efterkrigstiden fick schlagern ett uppsving, ungefär som den gängse spännings- och underhållningslitteraturen idag fyller nån slags tröstefunktion.
Litteraturklimatet i Sverige har skiftat de senaste decennierna. På 1960- och 70-talen stod de socialrealistiska skildringarna högt, därefter kom vardagsskildringarna och på 80-talet började författarna experimentera och ägnade sej mera åt existensiella frågor.
När bokbranschen började tappa marknadsandelar, likt musikbranschen, ökade intresset för fantasy, fiction och thrillers. Många tidigare "seriösa" författare sökte sej till genren och red på framgångsvågen. Och blev kvar. Vilket säkert är lätt hänt, om man säljer 100 000 böcker mot kanske 1000 tidigare. Symbiosen mellan författarna och förlagen är inte svår att se.
Jag har aldrig sålt några stora upplagor. Det kanske är därför jag slänger ur mej det här, i nån slags avundsjuka. Men jag vill återkomma till att jag heller aldrig tänkt mej några upplagor när jag skrivit och skriver. Det kan säkert innebära en differens, att ha affärstänket med sej in i projekten eller att skriva av ren lust, av nyfikenhet, nödvändighet och för att man är euforisk eller förbannad. Att skriva enbart på känslans driv.

Nu har jag fått upp vittringen igen.
Efter ett antal sidor är det omöjligt att vända om.
Min intention är att komma till slutet, ingenting annat.
Det är ett jävla krig. Som livet självt.
Det finns inga genvägar, det finns bara lömska stigar.
"Det är bara att skriva på", som förlagsmannen Per Gedin skrev i ett uppmuntrande refuseringsbrev till mej en gång. Jag har det fortfarande ringande i huvudet när jag skriver.

"Skrivandet kan inte leva ensamt
och inte heller kan livet det"






  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post34

Bokpoesin Blues

BöckerPosted by rolfcarlsson Fri, February 24, 2012 16:07:49
Diktsamling. Smaka på ordet. Visst låter det skumt? Vet den unga generationen idag vad en diktsamling är? Det är inte så säkert.
För länge sen hade den skrivna poesin, bokpoesin, ett högt litterärt värde - och fram till för tiotalet år sen gav bokförlagen fortfarande ut en hel del diktsamlingar. Inte för att de bar sej ekonomiskt utan för att det såg snyggt ut kulturpolitiskt sett. Och det fanns bidrag att få.
1930- och 40-talens jättevåg av nya lyriker hade - då - stor inverkan på samtiden, och poeterna blev ofta citerade och upphöjda i den allmänna debatten. Those days are gone. Idag twittras och bloggas det i mindre litterär anda, någon tanke som liknar en dikt kan dyka upp här och där men det mesta framstår som privata dagboksblad utan vidare resonemang.
När jag själv skulle ge ut min första diktsamling i mitten på 1980-talet fanns varken hemdatorer eller smartphones - allra minst fanns internet. Det var en betydligt längre och krokigare väg till det tryckta - eller offentliga - ordet. Desto mer spännande och eggande var det att hålla sin första bok i handen.
Man kan nästan säga att bokpoesin hade en slags renässans på 80-talet, och början av 90-talet. Det trycktes och gavs ut många diktsamlingar, och de fick också medial uppmärksamhet och på så vis en "allmängiltighet". "Malmöligan" med Moodysson, Kristian Lundberg och Håkan Sandell i spetsen blev viktiga för många andra som skrev i en "beat generation"-anda. Danske Michael Strunge, som dog alltför tidigt, var också en av dessa. I Sverige för övrigt bröt sej såna poeter som Lars Hermansson, Magnus William-Olsson, Johan Nordbeck, Ann Jäderlund, Robert Ulvede och Roland Vila fram.
Det var en helt annan era av den svenska lyriken. Vi som växte upp med Ferlin, Dan Andersson, Tranströmer och Werner Aspenström och konfronterades med post-punken fick tänka både en och två gånger för att finna en given plats i detta poetiska kaos. Men det var en fin tid. Och en helt annan tid.
Jag undrar om det egentligen finns nån nyfikenhet på poesi idag. Finns nån nyfikenhet på medmänniskan överhuvudtaget, och en annan människas ord och tankar och reflektioner?
Det finns inte många poänger med att ge ut en samling dikter idag - om inte bara för det faktum att man kan lämna ett litet avtryck, och förhoppningsvis så ett frö någonstans.
Poesin är kanske den främsta skönlitterära genren som finns, och alltid har funnits.
Men aldrig har den haft så låg status som nu.
Ändå finns åtminstone ett tungt vägande skäl att beakta: Det skrivs fortfarande fler dikter än det finns läsare. Alltså finns ett inre liv hos den moderna människan, ett inre liv som kuvas om orden inte får komma ut.

  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post29

En roman bland andra

BöckerPosted by rolfcarlsson Mon, November 23, 2009 17:25:49
Nu är den klar. Äntligen. Pust. Romanen är fullbordad. Romanen med stort R. Boken som jag tampats med i så många år - jag tycker det är lite "coolt" att säga att det tagit mej minst 25 år att skriva den. Det är både lögn och sanning, förstås. En bok på 300 sidor skriver man, om man är någotsånär disciplinerad, gott och väl på ett år. En Jan Guillou eller Liza Marklund kanske bara behöver ett halvt, vad vet jag.

Sommaren 1982. Det är drygt 27 år sen, inser jag nu. Det var sommaren mellan åttonde och nionde klass på högstadiet. Då började jag skriva. Att det skulle bli en roman hade jag klart för mej redan från början. Skrivmaskin och papper, det var allt som behövdes. Inget stod i vägen för mej. Jag kunde ha bloggat istället, om det hade funnits möjligheter då. Jag skulle nog ha gjort det också. Men jag skrev på min gamla skrivmaskin, ganska fast och beslutsamt, och framåt vintern, kanske i januari-februari nån gång, tyckte jag mej färdig. Punkt och slut. Nu skulle min roman få möta världen, och det fanns någon tanke om att debutera väldigt ung. Det kändes lagom uppkäftigt - och det var flera unga författare som kom då, en efter en. Det låg lite i tiden på nåt vis, förlagen letade efter unga talangfulla romanförfattare. Efter 70-talets våg av poeter var det romaner som gällde. Och nu var det min tur. Jag visste ju inte hur kyligt det ändå var, att blottlägga sitt skrivande och innersta för den oförstående förlagsvärlden. Kort sagt, refuseringarna haglade över mej, manuset förpassades än hit, än dit, men jag stretade vidare. Till slut la jag manuset åt sidan och insåg att det inte skulle bli nån bok på länge än.
Något år senare var jag ändå i färd med nån slags fortsättning på berättelsen. Projektet genomfördes och mötte ungefär samma öde. Det var nog inte komplett än, det var nånting som fattades, men det fanns en stomme att bygga vidare på. Vilket jag också gjorde, men kanske började det hända en del grejer inte bara med skrivandet utan också i livet som gjorde att det tog sej lite andra former. Lite mer koncentration, några fler överväganden. Jag var 25 år och hade ännu inte debuterat som romanförfattare, men det kändes inte helt nödvändigt heller. Några tunna diktsamlingar hade fått den värsta stressen att lägga sej. Många runt om mej pratade om att det var bra att läsa mycket för att kunna skriva bra. Det tog lång tid för mej att inse det, jag var ju mer intresserad av rockpoesi och kanske vad man kan kalla anti-litterära inspiratörer. Men jag gav bokläsandet något mera utrymme i mitt liv. Slas. Hemingway. Jersild. Rådström, Pär och Niklas. Göran Tunström. Nu ska jag inte överdriva. Jag har aldrig läst särskilt mycket, jag väljer böcker med stor omsorg, det har aldrig varit angeläget att kasta bort tid på något som inte fångar mitt intresse direkt. Men jag ser nu, efter alla år som gått, att det blivit en hel del läsande också. Och jag ser det i mitt eget skrivande. Nånting har hänt. Mest på gott.

Sommaren 2008. Jag är i färd med berättandet igen. Hittar omedelbart beröringspunkter mellan nu och då, och kommer på mej själv med att sitta och skriva på samma bok som tidigare. Betydligt äldre, något mera "påläst". Jag är 41 år gammal och har ännu inte debuterat som romanförfattare. Halva livet har gått, utan att jag hunnit blinka. Nu ser jag den röda tråden, och jag är redo att samla ihop allt material, allt stoff, för en slutsummering.

November 2009. Bara ett par veckor kvar till romandebuten. Det har varit en lång resa, onekligen. Så många då och nu, så många varför och varför inte. Jag ser nu vad jag inte såg då. Det viktiga i saker och ting byts ut med tiden. Jag vet inte om jag nånsin kommer att skriva en roman igen. Men nu har jag skrivit en i alla fall och det får duga. Min bok kan älskas och hatas, vilket man behagar. En roman bland andra. Det är inte viktigt att den blir omnämnd som ett mästerverk, det är inte viktigt att debutera när man är ung. Det viktiga är att göra det man vill och känner för, när det passar en själv. Ibland är det läge att göra vissa saker vid en speciell tidpunkt i livet. Att sätta upp stora mål eller att stressa upp sej för att saker och ting inte blir gjorda, det är förkastligt. Att skriva en bok kan göras på tusen olika sätt, men jag hade inte kunnat skriva just den här boken när jag var femton eller tjugo, men om jag inte hade skrivit nånting då skulle inte heller min debutroman vid 42 års ålder sett dagens ljus. Inte heller hade jag, med samma oförtrutenhet och orädsla, kunnat beskriva femtonårskänslan som den jag är idag.
Första "kapitlet" är skrivet, vad nästa ska handla om vet jag inte, lika litet som jag vet något om morgondagen eller nästa år. Så länge det finns nya upptäckter att göra finns all anledning att fortsätta, både att skriva och att leva.

  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post24

Slas, vänskap och död

BöckerPosted by rolfcarlsson Tue, January 08, 2008 08:30:43

Ovanligt många tycks dö nuförtiden. Eller så är det en del av att man blir äldre själv. Folk rycks bort, en efter en. Förutom att jag nyss och helt obegripligt förlorat en nära vän och kollega i en bilolycka går en av mina absoluta litterära hjältar och dör samtidigt. Knappt hinner jag skriva av mej minnet av mitt korta och lyckliga möte med Slas en gång förrän tidningarna meddelar att han är död och borta.
Han blev nästan 80 år och hann skriva fler böcker än han samlade år på sej. Det är inte illa. Jag kan rekommendera samtliga böcker, utan att ha läst alla, men speciellt några egna favoriter: "Om vänskap funnes" (hans fina romanporträtt av vännen Pär Rådström), "Blå måndag" (tänkvärd prosasamling), "Henrietta ska du också glömma" och "Kärlek rostar inte" (lysande Slas-romaner). Annars är "Samtal på ett fjärrtåg" och "De tio budorden" klockrena, i mitt tycke.
Just idag får vi också veta att Anders Paulrud, författaren och journalisten, gått bort. Jag nämner det i sammanhanget eftersom jag, ungefär som med Slas, hade ett mycket kort och till och med kortare möte med Paulrud en gång.
I mitt förra inlägg nämnde jag i förbifarten att en kulturredaktör en gång ansåg att jag hade en lång väg kvar till parnassen och det kunde ha varit Anders Paulrud, men det var det inte. Däremot var det honom, bland annat, som jag träffade helt kort på Aftonbladets kulturredaktion den gången när jag överlämnade en text - som sen alltså refuserades av hans kollega.
Anders Paulrud var då nyanställd som redigerare på AB:s kulturredaktion. Några år senare romandebuterade han och hann skriva några böcker till. Jag har dessvärre missat hans författarskap helt och hållet och kan därför inte ge nåt lästips. Men hans nya bok, som ges ut postumt inom kort, kan kanske få bli en inkörsport. En bok som handlar om sjukdom och död, det vill säga det mest självklara i livet fast vi oftast inte vågar ta i det. Skriven av en man som levde på övertid, märkt av cancer och jagad av döden.
Ibland tar den god tid på sej att hinna ikapp en, ibland sker det på nolltid.
Ändå är döden det enda säkra i livet från det vi föds.
Den vill göra sej märkvärdig på nåt konstigt sätt, och lyckas ofta rätt bra.

  • Comments(1)//blogg.rolfcarlsson.net/#post18

Nobelpriset, Lessing och den litterära parnassen

BöckerPosted by rolfcarlsson Wed, December 12, 2007 11:14:24
Nobelfesten är över för den här gången och litteraturpristagaren Doris Lessing valde att avstå partyt. Den nätta prissumman lär väl dyka upp på kontot i alla fall och äran har hon redan fått. Skulle det vara något att få komma till Stockholm och den litterära parnassen här?
Själv skulle jag inte haft något emot att få sitta och småprata med prinsessan Madeleine som tydligen just konverterat från partyprinsessa till kunglig dam. Ett annat år kanske...
Men apropå Stockholm och den litterära, svenska parnassen så kommer jag att tänka på en gång då jag var bjuden på förlagsfest i huvudstaden. För en lantis med litterära ambitioner var det givetvis en stor ära, nästan som att få Nobelpriset.
Jag hade just fått en novell antagen och istället för honorar erbjöds jag att få komma till förlagets årliga partaj. Inget man tackade nej till, dessutom höll jag på med en roman och tyckte det var ett utmärkt tillfälle att snacka in sej litegrann. Det är ju så det funkar.
Minns inte värst mycket av själva tillställningen. Det bjöds på vin och sprit och öl och folk blev odrägliga. Men jag lyckades snacka in mej såpass mycket hos en av förlagets poeter att det öppnades en dörr till mina drömmars stad.
Till Stockholm var man tvungen att bege sej, det var bara så. Där pågick själva livet på nåt vis. Där fanns verkligheten och där och endast där kunde man förverkliga sej själv och sina drömmar.
En förlagsfest och ett fyllesnack och sen satt man och skrev poesi i poetkamratens lägenhet på Kungsholmen. Men tiden gick och verkligheten var väl ungefär densamma där som överallt. Parnassen tedde sej långt bort, och jag fick det till och med skriftligt av en kvällstidningsredaktör: "Du har långt kvar till parnassen". Så skrev han, kulturredaktören.
Många lever fortfarande i villvarelsen och tron att allting händer och sker i Stockholm, när det i själva verket är ett samhälle uppbygt på immigranter. Folk som i likhet med mej själv lämnade landsbygden, vände den ryggen, förnekade den och bespottade den.
Jag lämnade Stockholm efter ett år. Bortsett från några vilsna poem skrev jag en enda låt under detta år. Allt övrigt kan tillskrivas landsbygden och, framförallt, hembygden. Men jag vänder inte Stockholm ryggen. Jag förnekar inte och bespottar inte. Stockholm är en vacker stad, men det är alltid lika skönt att ta tåget därifrån. Hem till verkligheten.
För att nu inte verka alltför negativ kan jag delge er ett minne av ett litterärt möte som förevigt har en plats i mitt hjärta. Det hela utspelade sej i Götgatsbacken på Söder i Stockholm en dag i slutet på 80-talet.
Jag gick uppåt gatan när Stig "Slas" Claesson och Niklas Rådström kom emot mej på trottoaren. Nu kanske det finns nån som undrar vad det skulle vara för märkvärdigt med det eller rentav ställer sej frågan: Och vilka är dom då? Vad menaru? Det kan vara motiverat att undra, men jag avstår från att förklara närmare. Jag mötte, kort sagt, två av landets främsta författare. Dessutom var jag just då inne i en riktig "Slas-period" och för en yngling med egna skrivarambitioner blev detta ögonblickliga möte desto starkare.
Vad gjorde jag? Jo, ropade "Hej" och stoppade dom bägge herrarna som kom småpratandes nerför gatan. Dom kunde förstås ha ignorerat mej fullständigt och fortsatt, men dom stannade. Och vi började prata, jag sa till Stig Claesson att jag tyckte mycket om hans böcker och jag berättade att jag skrev litegrann själv och då undrade han vad jag skrev för något.
Över axeln på honom såg jag bokhandelsfönstret på andra sidan gatan.
- Kan du vänta här en liten stund bara så får jag springa över och köpa en bok som du kan signera? sa jag.
- Jovisst, jag väntar, sa "Slas".
Övertygad om att de bägge skulle ta tillfället i akt att ge sej av gick jag in på bokhandeln. När jag stod i kön för att betala boken, en pocketvolym av prosasamlingen "Blå måndag", såg jag genom skyltfönstret att Claesson och Rådström fortfarande stod kvar och pratade därute. Dom såg inte ut att ha bråttom alls.
"Till Rolf, hälsningar Stig Claesson", plitade "Slas" ner på försättsbladet och sa sen:
- Då bli´re jag som får stoppa dej nästa gång.
Det var ett lyckligt ögonblick. En blandning av lantisens "idoldyrkan" och den fascination man kan drabbas av i mötet med en berömd person.
Vi skildes där och jag fortsatte på lätta fotsteg uppåt gatan.
Den litterära parnassen kan te sej på olika sätt.

  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post17