.

.

The Last Waltz?

MusikPosted by rolfcarlsson Thu, December 29, 2011 13:08:01
December 2001. Jag sitter på Kungstornets fik i Stockholm och över en het kopp chocklad med vispgrädde begrundar jag ett kontraktsförslag. Några dagar tidigare hade jag blivit uppringd av Gert Holmfred, den dåvarande bossen på Universal Music i Skandinavien. Han ringde från en av reguljärfärjorna på Östersjön och förutom att hans mobil knastrade och levde om var hans danska inte så lätt att uppfatta. Men vi skulle ingå avtal i alla fall eftersom jag tydligen var i hetluften med melodifestival och allt. "Nu må du selge plader", tyckte Gert Holmfred och jag var mest upprymd och entusiastisk över att ha blivit signad till världens största skivbolag utan att varken veta det ena eller andra just då. Karamellen smakade väldigt bra i munnen och nu skulle allting äntligen få rejäl fart framåt. Att mycket av det som hände då, i en rät linje mellan flotta kontor på Östermalm och Skaraslätten, var ett spel där man bara var en av brickorna, ja, det var inget jag heller förstod just då och där.

Nu är det december 2011. Tio år har gått. Vad jag inte visste då vet jag nu och efter Gert ringde Bert och därefter Magnus, Håkan och Owe. Ett skivkontrakt är inte vad det en gång var - ibland är det inte ens ett papper. Jag var 35 år när min så kallade chans dök upp och även om den inte heller infriade alla förväntningar fick jag möjligheten att ge ut plattor med mina egna låtar, vilket också hade varit något slags mål under alla år. En 16-årig Idol-vinnare är ett mer lättfångat byte för den glupska musikbranschen. Jag har hört ryktas att Universal Music numera inte signar artister som är äldre än 28 år, om det är sant vet jag förstås inte men jag får väl skatta mej lycklig som fick dispens en gång.

Allt jag ville har jag gjort. Så heter en av låtarna på mitt nya, kommande album som blir mitt åttonde, eller tionde, beroende på hur man räknar. Från december 2001 räknat är det album opus 5 hur som helst, och på något sätt har det alltid varit viktigt att gå vidare, både i sättet att skriva låtar och producerandet av plattor. Jag är en primitiv varelse rent konstnärligt - mina låtar består av som mest fem-sex ackord. Och jag skriver bara låtar som jag själv skulle uppskatta att höra på radion och i stereon. Gör jag något annat är jag ute på hal is, som man säger. Men man kan sträva efter att gå vidare, trots allt.
Allt jag ville har jag gjort. Mitt i livet får man utgå ifrån att det finns mycket kvar att både göra och upptäcka, så det ska inte misstolkas på något sätt. Ändå just detta: Att gå vidare. Att våga bryta mönster. Att uppskatta det man har och det man gjort.
Den nya skivan ska heta "Fina dagar", som i resereklamen med Mads Mikkelsen ungefär; "Det är dagarna du minns".
Det kan mycket väl bli min sista platta. The Last Waltz liksom. För att jag helt enkelt gjort det jag velat göra såhär långt, jag har gjort de skivor jag föresatt mej att göra och nu ligger allt vidöppet. Det är en bra känsla.

Sanningen att säga har jag också fått mycket svårare att sjunga på senare år. Det började hösten 2007 med något som jag trodde var en vanlig förkylning. Sången på låtarna vi hade spelat in lät uppenbart nasal och konstig, och eftersom det inte blev bättre uppsökte jag läkare som snabbt konstaterade att jag hade näspolyper. Det är en harmlös åkomma och ganska vanlig bland barn, och på barn avlägsnar man fortfarande polyper kirurgiskt medan vuxna behandlas med kortison. Trots det harmlösa i tillståndet har det hela förstås påverkat både sången och en del av vardagen. Vissa dagar känner jag t.ex. inga dofter alls, speciellt vid fuktigt väder. Att gå omkring och känna sej lite lätt förkyld för jämnan har jag däremot accepterat, liksom alla ofrivilliga nysattacker som kan sätta igång mitt under en spelning. "Dylan och Willie Nelson har ju byggt hela sina karriärer på sin nasala sång", har jag fått höra som lite uppmuntran. Man får väl se det från den ljusa sidan.

Musik och låtskrivande handlar ju om så mycket mer än att ge ut plattor och vara en del av det offentliga "nöjesutbudet". För mej har det också blivit allt viktigare att bara luta sej tillbaka i soffan med gitarren och bara "spela", helt förusättningslöst. Kör lite bluestolvor, hitta snygga ackord, leka sej fram.
I mitt nästa liv ska jag bli jazzgitarrist. Ni vet, en sån där tillbakadragen figur i den skummaste vrån av scenen. Som helt utan ord berättar en historia med sin gitarr så man förstår och blir berörd ändå. Inte mer än så. Det räcker.

  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post27

En platta till

MusikPosted by rolfcarlsson Tue, September 06, 2011 12:14:33
Hösten har tagit sina första, stapplande steg återigen. Själv har jag tagit dom första, stapplande stegen in i en skivstudio - återigen. Om det är klokt eller inte är jag inte den bäste att svara på. "Istället för tystnad" heter Roffe Wikströms senaste platta, och kanske fick den heta så just för att en skiva ska heta nåt och för att man helt enkelt spelar in en platta istället för att vara tyst.
Under våren som gick färdigställde jag tio-tolv nya låtar, ett digert jobb numera när idéer, skisser och fragment ska få nån slags struktur och när man allt oftare refuserar sej själv redan på ruta 1. Samtidigt är det själva kärnan i alltsammans, att skriva låtar, få dom att börja leva och liksom singla iväg som ett omsorgsfullt vikt pappersplan. Den känslan övervinner det mesta i det skapande livet, en värld man gärna dröjer sej kvar i och låter sej sköljas med av, som ett aldrig stillastående vatten utan en ständigt porlande bäck i skogen.
När man sen bestämmer sej för att samla ihop sina sånger och spela in dom uppstår om inte plötsligt så i vart fall successivt en massa funderingar och praktiska bestyr. För att hålla den kreativa fasen vid liv på resans gång gäller att man inte låter sej förblindas och förledas av yttre omständigheter. Att det idag finns en helt sjuk (använder ett modernt uttryck för att den yngre generationen ska förstå) så kallad musikbransch bör man inte heller fästa så stor uppmärksamhet vid. Den kan ta livet av det mesta. Om det så är det sista man gör, att göra en platta, så ska man naturligtvis göra det även om det inte finns några omedelbara poänger med det i branschens ögon. Skivor har en tendens att leva länge om än inte i evigt ljus, men dom lever likväl och kan förhoppningsvis vara till glädje, tröst och inspiration för andra människor. Dom som inte gillar det man gör köper inte ens musik och laddar inte ens ner den gratis på nätet. Det är en förlorad målgrupp hur man än vänder sej. Men dom som köper din platta har förmodligen eller garanterat gjort det av egen fri vilja och det är människor som är att betrakta som ens närmaste vänner, människor som aldrig får åsidosättas eller trampas på. Och nej, det har inget att göra med att dom satsat några surt förvarade slantar på din platta, för det skulle dom aldrig göra om dom inte ville ha musiken och lyssna till dina sånger.
Därför, vänner, blir det en platta till. För mej. För dej. Och istället för... ja, tystnad kanske. Vad den ska heta får vi se. Några förslag kanske?

  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post26

En kylschlagen historia

MusikPosted by rolfcarlsson Mon, February 07, 2011 17:43:40
"Ska du inte vara med i Melodifestivalen igen, Rolf?"
Frågan kommer åter när det vankas festivaltider igen. Och tugget går vidare... "Det gick ju ganska bra för dej den gången". "Tidig är tiden är väl egentligen din största och enda hit?" Må så vara.
En kylslagen marskväll 2006 färdas jag över Skaraslätten, på väg mot Skövde. Jag har varit på SKAP-möte i Skara, lyssnat på Py och fikat med Bert. Nu sitter jag i bilen och bredvid sitter Thomas G:son och en kollega till honom. Dom har tiggt skjuts hem till Skövde, inte precis åt mitt håll men nästan.
Vi kör ut från Skara, med silhuetten av Mariann Grammofons kontor i backspegeln.
"Det är väl snart dags för dej att göra comeback", tycker G:son och hans vän. Jag hummar nåt för mej själv. "Nästa år kanske?"
G:son guidar mej genom ett öde Skövde och vi når så småningom huset där han bor. Det blir "Tack för skjutsen" och "Vi hörs" och jag köper nåt drickbart på Statoil innan jag styr kosan norrut igen.
Det var det närmaste en "comeback" i festivalen som jag har varit under de nio år som gått sen "Tidig är tiden" nästan knep en finalplats till Globen 2002.
Några dagar efter det där mötet i Skara var spottarna riktade mot just Thomas G:son och hans låt "Evighet", som med Carolas hjälp vann den svenska uttagningen. Så kan det gå, och G:son fick väl annat att tänka på gissar jag.
Den patetiska festivalen ångar vidare. Bert sitter där i nåt hörn i schlagerbaren med sin mobil vid örat, en före detta maktfaktor i ämnet. Nu är han där mera som en maskot. Liksom G:son och Christer Björkman. Premiären dundrar igång och nånstans förnimmer man en musikalisk aura men allt slukas upp av märkliga tv-sketcher, koreografisk soppa och allmän cirkus.
Inte bara jag, utan även mina närmaste vänner och kollegor, förstår att en eventuell "comeback" i detta mediokra sammanhang ligger fullständigt utom synhåll.
Så, låt mej slippa frågan igen.
Det enda jag lite, lite grann sörjer är att jag inte äger någon annan guld- och platinaskiva än den från Melodifestivalen 2002. Därför kommer jag också ständigt bli påmind om den eventuella hit som "Tidig är tiden" innebar.
Jag kan också, med tio års erfarenhet av den etablerade så kallade Branschen, tycka att jag gjorde en del ogenomtänkta val den gången. Det är aldrig fel att ställa krav i en position där man plötsligt är en hett eftertraktad "schlagerstjärna. Nåja, het och het men ändå. Det är lätt att bli duperad och formad. Jag fick tidigt lära mej att det inte finns nån eller ytterst få i Branschen som ägnar sej åt musik av ren välvilja. Du är en ny chokladsort som ska ut på marknaden, från Marabou eller Cloetta.
Om du då har bepansrat dej med en egen vilja och har egna mål här i livet kan du upplevas som obekväm och stötande. Jag gissar att det var ungefär vad som hände mej. Jag ratade Bert fem gånger, bad honom vänligt med bestämt att gå och lägga sej och glömma mej. Till sist förstod han vilken tjurskalle han hade att göra med.
Det ska här göras ett tillägg. Bert är en av de ärligaste och rakaste personerna jag träffat, vilket förstås också gör honom till en obekväm person. Medan andra branschmänniskor hukar bakom jättelika skrivbord i huvudstaden ger sej Bert ut i hetluften och säger rakt ut vad han tycker och tänker.
Bert var den ende i Branschen som ringde och gratulerade mej efter tv-sändningen i Sundsvall 2002. Bara en sån sak.
Samtidigt är han en pajas, eller maskot, som hängt kvar som Mr Melodifestivalen under decennier. Man kan undra varför. Kanske har hans klocka stannat?



  • Comments(1)//blogg.rolfcarlsson.net/#post25

En död kung till

MusikPosted by rolfcarlsson Fri, June 26, 2009 16:06:54
Kan inte påminna mej att Michael Jackson nån gång gjort intryck på mej, varken musikaliskt eller artistiskt. Möjligtvis när han dansade runt på en kyrkogård i en video för länge sen, men mer för betoningen på det ockulta och skräckfyllda än för det musikaliska.
Hur mycket jag än anstränger mej känner jag ingen större sorg eller saknad denna dag när Michael Jackson, "Kungen av pop", gått bort. Förmodligen var det rätt skönt för honom själv att slippa den trånga värld han, trots alla rikedomar och fans, tycks ha vistats i. Man led nästan med honom, eller, inte det heller direkt. Man tyckte synd om honom på nåt sätt. Hur fel det kunde bli, trots allt. Och man ser bilderna av honom när han var liten och sjöng med sina syskon och utstrålade både värme och glädje. Avsaknaden av detta var högst påtaglig under senare år. Om hans inre såg annorlunda ut är vi ju ytterst få som vet, vad vi konfronterats med är bilden av en människa som fått för mycket av allting och gått rakt in i sjukdom och socialt trauma.
Tankarna går litegrann till Elvis, "The King of rock", och den 16 augusti 1977 när han dog. Jag var bara tio år då men förstod ju ändå hur stor den nyheten var när morsan plötsligt stängde av dammsugaren och skruvade upp volymen på radion. En nyhet kan vara större än dessa "kungar" själva, som tvingats leva isolerade och avskärmade från vardag och omvärld, som blivit ompysslade som små barn och fallit in i total hjälplöshet efter alla år i rampljuset. Vad är det för liv, egentligen?
Att lämna efter sej fyra miljarder kronor i skulder kan inte heller vara så upplyftande. Men för Michael Jackson spelar det ju mindre roll idag. Han slipper den här världen nu och när allt kommer omkring var det ju länge sen han var en riktig stjärna. Förlåt en som inte riktigt hängde med när det begav sej och en som inte heller kan sälla sej till skaran av sörjande.
Jag funderar t.ex. mer över vad som ska hända med rättigheterna till The Beatles´låtar nu när han är borta. Det var ju Michael Jackson som köpte dom en gång i tiden, och det säger kanske mer om hans ekonomi än dom miljarder han dragit på sej i skulder. Det kan ju knappast ha varit på grund av Lennon/McCartneys låtar?
Michael Jackson slipper svara på några fler frågor nu. Äntligen får han vara ifred. Han kommer att ha sin plats i alla musiklexikon, och tillskrivas både oförglömliga hits och upplagerekord i skivförsäljning.
Men för honom betyder det ingenting nu. Vila i frid, Michael Jackson.


  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post23

Elefantfestivalen har börjat

MusikPosted by rolfcarlsson Sun, February 08, 2009 15:07:52
Försöker föreställa mej hur det skulle vara att vara med i årets melodifestival, och hur det skulle se ut, koreografiskt. Kanske skulle man såsom gammalt Kiss-fan testa med lite eld och rök i alla fall. Man undrar om Christer Björkman skulle försöka avstyra det.
Sist var det ju ganska trist - svart kostym och beige tröja. Hur tänkte jag då egentligen? Inte fick jag heller nåt bra klädbetyg i Aftonbladet den gången.
Det är svårt att se sej själv i sammanhanget. Festivalen har ju blivit nåt oformligt elefantlikt i media-Sverige och allt som egentligen har med musik att göra blir mer och mer förpassat till kulisserna.
För övrigt har jag inga åsikter i ämnet. Melodifestivalen är stöpt för att ha åsikter om och bäst är att avstå. Men det vore helt klart spännande att få vara en joker nästa år. Snälla, Christer. Snälla, snälla...


  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post22

Nya plattan färdig

MusikPosted by rolfcarlsson Fri, September 28, 2007 16:15:22
Så var man färdig med nya skivan. Singeln går ut till radio idag och albumet släpps nån gång i oktober/november. Exakt när är inte spikat än - man kan aldrig så noga veta i den här besynnerliga branschen. I vart fall kommer plattan att heta "Blå". Det ska inte ses som en fortsättning på min andra skiva som hette "Röd", ändå kan man säga att det finns beröringspunkter. Det är t.ex. en ganska så rockig platta, inte alls nån visskiva om nu nån trodde det. Jag hade en hel del rockambitioner med "Röd" också, tyvärr föll det på en del ojämnheter i slutänden. Nu är mera optimerat, kan man säga. Det hela ska heller inte uppfattas som nånting politiskt; "Röd" släppts lagom till valet 1998 och gissa om någon såg symbolik i det... Å andra sidan lever vi i en "blå" tid, vi svenska medborgare. Vi hukar under "Alliansen" och får finna oss i förändringar som lätt kan uppfattas som kyliga. Och vissa hävdar ju att blå är en kall färg... Nåja. Symbolik i all ära. Blått har alltid varit en given "term" inom musiken, och visst stänker det "blåa" toner om den här plattan. Bitvis vemod, bitvis romantik, bitvis drömmeri men mycket vardag och en tro på livet som det är. Kanske även lite nostalgi, men sån är jag ju. Blå var också min barndoms favoritfärg. Jag vet inte om det är det idag, men det kan vara skönt att ha perspektivet kvar. Och visste ni förresten att blå är det s.k. halsschakrats färg och står för bland annat kommunikation och uttryck? Okej, nu har jag gett er en liten inblick i varför skivan heter som den heter. Och jag lovar, det finns tusen skäl till... Det känns nu litegrann som att stå och se på när fågelungarna ska lämna boet. Kommer dom att flyga? Eller kraschlanda? Ja, man får se. Jag läste just recensionerna av Lars Winnerbäcks och Peter LeMarcs nya plattor i länstidningen. Jag har också läst att även Staffan Hellstrand, Kent och Eva Dahlgren ska släppa skivor nu. Man anar stort motstånd och snålblåst fast jag drar inga paralleller eller så. Däremot man kan undra varför alla måste släppa sina skivor samtidigt... det är inte demokratiskt. Hör ni det?! Ärligt talat ska jag nog köra mina releaser på midsommarafton, långfredagen eller annandag jul i fortsättningen... Hur som helst, jag är glad oavsett vem eller hur många som vill lyssna på min musik. Och jag hoppas förstås att "Blå" ska bli till både glädje och tröst för dess lyssnare. Sköt om er i höstmörkret och tänd ljus!

  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post14

Rockens hörnstenar

MusikPosted by rolfcarlsson Thu, August 02, 2007 00:12:03
På fredag kväll är jag på Ullevi i Götet, gissningsvis inte ensam, och låter historiens vingslag dåna ut från Keith Richards gitarrstärkare.
För några år sen intog Bob Dylan Löfbergs Lila Arena i Karlstad och självklart var jag där. Bortsett från att det inte var nån större konsertupplevelse så var det ju häftigt att han landade i Karlstad på sin världsturné.
Med risk för att få både hårdrockare och post-punkare efter mej så vågar jag påstå att rockmusiken har formats runt fyra hörnstenar, nämligen Elvis, Beatles, Bob Dylan och Rolling Stones. Likt trädets årsringar har vi fått konstnärliga ytterligheter som Sex Pistols och Britney Spears runt dessa. Springsteen kan aldrig göra anspråk på samma plats som Elvis eller Beatles i historieboken, han är också bara en årsring.
Van Morrison likaså. Han drog sej ur den här gången. Det dög förmodligen inte åt honom att vara förartist till Rolling Stones. Och jag som köpte biljetterna för hans skull, eller rättare sagt sambons. Hon är ett "true fan of Van".
Nu får vi nöja oss med Mick Jagger och hans följe. Alltid något...
Elvis och Beatles lär man ju aldrig få uppleva. Men kanske i ett annat liv...
Okej, Keith. Jag väntar på riffet nu... Start me up.

  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post13

Back on track

MusikPosted by rolfcarlsson Sat, April 28, 2007 18:13:44
I´m back on track again. Det vill säga, jag håller på med en ny platta. Varför? kan man fråga sej. Jag har gjort det många gånger. Det finns ju inga bra svar precis, mer än att man måste vidare. Hela tiden. Don´t look back, som Dylan uttryckte det. Nu har jag hur som helst ställt på en massa människor igen och det sitter en trevlig grabb borta i Stockholm, Owe, och förväntar sej ett album framåt sådär augusti-september. Så, det är bara att jobba på liksom. Låtar finns tack och lov så jag känner ingen panik för det. Jag tror vi har nåt på gång nu och det finns en viss tendens till experimentlust den här gången, hur den ter sej tänker jag inte avslöja men vi testar oss fram. Egentligen hade jag nog tänkt mej en helt annan platta, men den får vänta ett tag. Den här resan började med singeln "När tågen går förbi" i höstas och nu ska tåget kroka fast i flera vagnar på samma bana... på ett ungefär. Det blir nog rätt så traditionellt ändå, men troligtvis variera. Men, för att återgå till frågeställningen i början, det finns många tvivel också. Häromdagen var jag i Örebro och gick in på Rocks och insåg att det görs och har gjorts jävligt många skivor. Metervis på A och metervis på Ö och kilometervis däremellan. Dessutom tycks, eller sägs det, att folk slutat köpa skivor. Det laddas ner från nätet, legalt eller företrädesvis illegalt. Dom digitala ljudfilerna surrar som våryra humlor i luften. Usch, jag tycker det känns rätt så trist. Men jag håller väl på att bli gammal (fyller 40 på fredag förresten) och är väl konservativ på vissa punkter. Och samtidigt desto gladare att få göra en riktig skiva än en gång. Vem vet vad det blir framöver... ?
  • Comments(0)//blogg.rolfcarlsson.net/#post11

Allears - en smart affärsidé

MusikPosted by rolfcarlsson Mon, March 19, 2007 18:01:20
18877 band, 16822 låtar med 43 dagar, 14 timmar, 9 minuter, 58 sekunder musik.15049 medlemmar. Vad är nu detta? Jo, det är lite dagsfärsk statistik över den nya svenska demosajten Allears.se, som skivbolaget Sony BMG och TV4 dragit igång.
Den står öppen för alla musikskapare som inte har nåt skivkontrakt, och sånt är ju inte alla förunnat i dessa tider och har väl egentligen aldrig varit det. Men idag är det marigare än nånsin. Och även om det var hårt förr så var det fult då att starta egna bolag. Idag är det tvärtom, do-it-yourself-grejen är nästan lag bland musikskapare. Man måste ge ut sina grejer vad det än kostar. Och för den som inte vill satsa några pengar kan lyckan vara gjord ändå. Så demokratiskt är det idag. Demokrati på gott och ont...
Man kunde svära ve och förbannelse över skivbolagen förr när dom skickade tillbaks ens demokassetter med nån liten trist kommentar. Att det skulle vara så hopplöst, så svårt, så diktaturlikt. Men jag vet inte vad som är värst, när man jämför då och nu. Idag hojtar vi tillbaka att vi inte behöver skivbolagen längre och spatserar kaxigt fram och både hörs och syns på Myspace och andra communitysidor på nätet.
Ingen som säger åt oss vad vi kan och får göra, det är bara att göra det. Vi behöver inte ens kunna nånting längre, inte skriva låtar, inte sjunga, inte spela. Det är bara att stöna ur sej nåt, skita hejvilt omkring sej. Lukta vad det lukta vill.
, Det var inte bättre förr, det är inte det jag försöker säga. Men ändå skulle jag vilja säga att det som nu håller på att hända inte bara är av godo.
Vi översköljs av en massa surr och sörja som varken berikar eller när. Okej, jag är snart 40 och tenderar väl att vara nån slags gnällig gubbe i ungdomarnas ögon. Men den smällen kan jag ta. Jag har också varit ung och punk, skrikit ut min längtan och slängt iväg vilsna rader till kärleken och haft politiskt "helt korrekta" åsikter.
Detta sagt som en liten parentes, men ändå. Det skulle handla om musikutbudet och skivindustrin, just ja.
Reflekterade över en sak. Det fanns några år när skivbolagen hade nån märklig policy (?) som innebar att dom inte svarade på några frierier alls. Man skickade sina grejer men utan nån som helst reaktion. Vi pratar om 90-talets mitt ungefär.
Vad händer nu? Jo, man vidareutvecklar det här nonchalanta tillvägagångssättet. Nån käck figur kom på den geniala idén att göra business på alla stackars demoskickare. Kanske är det Daniel Breitholtz själv som fick idén, vad vet jag. Nu inbjuder han och kollegerna på Sony BMG och TV4 till att lägga upp sin musik på sajten Allears.se. Sony BMG slipper därmed att lyssna igenom säckarna med tusentals demos och säkert lockar det "över" en massa andra förhoppningsfulla demosnickare som brukar ligga i posthögarna på dom andra bolagen också. Det är alltså åtskilliga (se siffrorna ovan) som anammat den här sajten redan. Och hittills har ett enda band fått kontrakt, på en singel. Det är ju bara att räkna ut själv hur många procent som i själva verket har nån chans alls... Men okej, det är ett sätt att bli avlyssnad. Man får kritik och beröm och är man någotsånär driven kan till och med en sån som Daniel Breitholtz klämma ur sej nåt positivt och trevligt. Annars kan det liknas vid rena Idol-sågningarna också. Och musiker som vill upp på Allears-listorna slickar varandra i recension efter recension. Det här att hålla på och tycka om varandras grejer är åtminstone jag ytterst kluven till. Men, men... allt är ju tillåtet idag, och att avrätta varann har blivit helt acceptabelt. Speciellt efter Idol.
Allears ger sken av att vara en helt gratis demoportal, men så är det inte. För ynka tjugo spänn i månaden kan man bli så kallad VIP-medlem. Till bilden hör att endast och allena VIP-medlemmar kan få en låt utsedd till månadens bästa och därmed vara med och slåss och ett skivkontrakt. 240 spänn om året är ju inte mycket att bråka om, med tanke på att man kan bli världsstjärna. Men om man synar siffrorna förstår man ju att det här innebär rätt så betydande intäkter. Och med tanke på både vad som erbjuds och kan uppnås genom ett VIP-medlemskap väljer förstås dom flesta att bli det. Smart tänkt av Sony BMG och TV4. Det som förr bara innebar kostnader, det vill säga när man skickade tillbaks alla tusentals demos, har förvandlats till en rätt så oschysst affärsidé.
Man kommer säkert att "brejka" en och annan artist den här vägen, artister som tycker att det alla gånger vart värt att betala några hundralappar. Men dom flesta får gå tomhänta därifrån, inte bara knäckta av en massa taskiga, helt meningslösa recensioner utan också för att dom ärligt får höra hur fel ute dom är. Många av dom slapp vi höra på den tiden då skivbolagen visade dom på dörren. Och det på gott och ont, kanske mest på gott för deras egen skull.
Jag vet inte, men jag tror Sony BMG och TV4 gör alla dessa förhoppningsfulla unga musiker en björntjänst. Jag kan ha fel, men det är min övertygelse.
Men, för att nu bättre veta vad jag snackar om har jag givetvis lagt upp några låtar själv på Allears. Och jovisst, det lyssnas en del därute men gensvaret är väl sådär. Inte ens dom har riktigt mycket lyssningar till dags datum kan skryta med särskilt många nedladdningar.
Sony BMG borde ägna sej åt att se över hur man ska ta betalt för upphovsrättsligt skyddad musik istället för att profitera på alla dessa stackars wannabees. Allears har redan omsatt flera miljoner kronor i "medlemsavgifter", det är enkel matematik och en genial affärsidé. Frågan är hur länge det varar innan folk har genomskådat bluffen.
  • Comments(6)//blogg.rolfcarlsson.net/#post10

Schlager grande finale

MusikPosted by rolfcarlsson Mon, March 12, 2007 16:44:20
Tycker nog att Tomas Andersson Wij borde ha vunnit schlagerfinalen i Globen. Det var den mest snodda låten av allihop bland årets bidrag. Jag menar, gjorde inte Carola en låt som hette så ifjol? Jaså, det VAR den låten? Ok. Då fattar jag. I vart fall, det var en kristallklar tolkning. Bättre än originalet, tycker jag. Funderar nu själv på att ta mej an "Samba sambero", om inte annat så för att få till nåt ihop med G:son...
Antagligen var det väl rätt låt som vann. The Ark är ju ett rutinerat band, även om Aftonbladet vill få oss att tro att deras mål hela tiden har varit Melodifestivalen. "Hela vägen från Rottne till Globen" liksom.
Det är komiskt. Man blir dum i huvet av att läsa kvällstidningarna. Vi får aldrig låta dom diktera våra liv. Dom klarar av att hålla sej någotsånär till saken från sidan två till fem, sen spårar det alltid ur på ett eller annat sätt. Men det var inte det jag skulle skriva om... vi kan ta det en annan gång.
The Ark tog hem det här årets festival med en snyggt omstajlad "Love grows where my Rosemary goes" och därmed kan man ju lägga ner alla låtskrivarambitioner tills nästa år. Av mer än tretusen inskickade bidrag (nu finns det ju en klick som inte direkt behöver sitta där på sin kammare och slicka kuvert adresserade till SVT, dom tar X2000 istället) så är det alltså en halvcover vi slänger iväg till Helsingfors. Kunde ju ha blivit Magnus Carlssons Elton John-stöld (Hej, har ni hört "Goobye yellow brick road"?) eller Idol-Måns ABBA-lån (introt till "Money, money, money") eller ovan nämnda Anna Book-dänga (Tomas Ledin hade inte blivit glad alltså, med tanke på likheterna med hans "Snabbköpskassörskan). Tja, och hade - äntligen - Andreas Johnson fått vinna skulle det ha varit med ännu något nyskapande förstås.
Nu behöver man inte alltid prata om låtstölder hit och dit, bara för att det handlar om schlagerfestivalen, men Andreas levererade ett hopkok av välbekanta toner från det glada 60-talet. Kan ta vilken Phil Spector-produktion som helst som jämförelse, eller nåt från den unge Cliff Richards popkarriär.
Det var ett jämnt startfält i Globen, jämnaste hittills. Men det var också gycklarnas och tjuvarnas afton. Det är bara att sno hejvilt för den som tänker skicka in bidrag till nästa år. Inte gör det nåt att det lyser igenom om du lånar lite här och där, vi människor vill inte ha nåt nytt att hänga i julgranen, vi vill ha det gammalt och invant och trivsamt. Som förr i världen.
Alltså hjälper det föga att tro på människan i såna här sammanhang. Tommy "Nollan" Nilsson gjorde ett lopp han säkert aldrig hade räknat med, och förmodligen kommer han aldrig att göra om det. Inte förrän han är bortåt 70, som Svante Thuresson.
Nu är allt över och antagligen går livet vidare. Men vi får dras med festivalen ändå hela våren. Skivindustrin jobbar för högtryck med att få ut alla artisters nya album och har man inget nytt album kan man göra som Andres Johnson, det vill säga samla ihop lite gammal skåpmat och slänga med senaste schlagerhiten.
Ett tips till SVT inför nästa års festival: Varför inte införa nåt som skulle kunna gå under benämningen "Tredje Chansen" eller nåt? När det tycks gå hem med gamla avdankade grejer vore ju ett sätt att damma av alla artister som kommit sist genom åren, för att skapa lite dramatik liksom.
Förslagsvis hoppade man då över det traditionella förfarandet att efterlysa bidrag framåt hösten, och istället kunde man samla ihop alla som kommit sist i samtliga delfinaler hittills. Det skulle innebära 20 startklara bidrag redan idag, plus dom fem som hamnat sist i "Andra Chansen"-omgångarna och jumbonumren från Globen ända sedan 2002.
Se där, hela 30 bidrag klara för Melodifestivalen 2008. Och hur vaska fram två "jokrar"? Tja, en variant kunde vara att "handplocka" två gamla schlagervinnare, med betoning på "gamla". Siw Malmkvist, Lasse Berghagen eller Forbes, typ. Det skulle ju inte funka med Carola, förstår ni säkert. Måste vara "balans" mellan schlagervinnarna och övriga gänget. Men Tommy Nilsson kunde t.ex. få en tredje chans.
Själva turnéupplägget kunde väl få bestå, men lite kovändningar kanske inte skulle skada där heller. Slopa storstäderna och dra ut på vischan! Med lite fokus på bekanta schlagerorter som till exempel Bollnäs, Hagfors och Skara bleve Melodifestivalen en än större angelägenhet för var och en
  • Comments(1)//blogg.rolfcarlsson.net/#post9
Next »