BöckerPosted by rolfcarlsson Monday, November 23 2009 17:25:49Nu är den klar. Äntligen. Pust. Romanen är fullbordad. Romanen med stort R. Boken som jag tampats med i så många år - jag tycker det är lite "coolt" att säga att det tagit mej minst 25 år att skriva den. Det är både lögn och sanning, förstås. En bok på 300 sidor skriver man, om man är någotsånär disciplinerad, gott och väl på ett år. En Jan Guillou eller Liza Marklund kanske bara behöver ett halvt, vad vet jag.
Sommaren 1982. Det är drygt 27 år sen, inser jag nu. Det var sommaren mellan åttonde och nionde klass på högstadiet. Då började jag skriva. Att det skulle bli en roman hade jag klart för mej redan från början. Skrivmaskin och papper, det var allt som behövdes. Inget stod i vägen för mej. Jag kunde ha bloggat istället, om det hade funnits möjligheter då. Jag skulle nog ha gjort det också. Men jag skrev på min gamla skrivmaskin, ganska fast och beslutsamt, och framåt vintern, kanske i januari-februari nån gång, tyckte jag mej färdig. Punkt och slut. Nu skulle min roman få möta världen, och det fanns någon tanke om att debutera väldigt ung. Det kändes lagom uppkäftigt - och det var flera unga författare som kom då, en efter en. Det låg lite i tiden på nåt vis, förlagen letade efter unga talangfulla romanförfattare. Efter 70-talets våg av poeter var det romaner som gällde. Och nu var det min tur. Jag visste ju inte hur kyligt det ändå var, att blottlägga sitt skrivande och innersta för den oförstående förlagsvärlden. Kort sagt, refuseringarna haglade över mej, manuset förpassades än hit, än dit, men jag stretade vidare. Till slut la jag manuset åt sidan och insåg att det inte skulle bli nån bok på länge än.
Något år senare var jag ändå i färd med nån slags fortsättning på berättelsen. Projektet genomfördes och mötte ungefär samma öde. Det var nog inte komplett än, det var nånting som fattades, men det fanns en stomme att bygga vidare på. Vilket jag också gjorde, men kanske började det hända en del grejer inte bara med skrivandet utan också i livet som gjorde att det tog sej lite andra former. Lite mer koncentration, några fler överväganden. Jag var 25 år och hade ännu inte debuterat som romanförfattare, men det kändes inte helt nödvändigt heller. Några tunna diktsamlingar hade fått den värsta stressen att lägga sej. Många runt om mej pratade om att det var bra att läsa mycket för att kunna skriva bra. Det tog lång tid för mej att inse det, jag var ju mer intresserad av rockpoesi och kanske vad man kan kalla anti-litterära inspiratörer. Men jag gav bokläsandet något mera utrymme i mitt liv. Slas. Hemingway. Jersild. Rådström, Pär och Niklas. Göran Tunström. Nu ska jag inte överdriva. Jag har aldrig läst särskilt mycket, jag väljer böcker med stor omsorg, det har aldrig varit angeläget att kasta bort tid på något som inte fångar mitt intresse direkt. Men jag ser nu, efter alla år som gått, att det blivit en hel del läsande också. Och jag ser det i mitt eget skrivande. Nånting har hänt. Mest på gott.
Sommaren 2008. Jag är i färd med berättandet igen. Hittar omedelbart beröringspunkter mellan nu och då, och kommer på mej själv med att sitta och skriva på samma bok som tidigare. Betydligt äldre, något mera "påläst". Jag är 41 år gammal och har ännu inte debuterat som romanförfattare. Halva livet har gått, utan att jag hunnit blinka. Nu ser jag den röda tråden, och jag är redo att samla ihop allt material, allt stoff, för en slutsummering.
November 2009. Bara ett par veckor kvar till romandebuten. Det har varit en lång resa, onekligen. Så många då och nu, så många varför och varför inte. Jag ser nu vad jag inte såg då. Det viktiga i saker och ting byts ut med tiden. Jag vet inte om jag nånsin kommer att skriva en roman igen. Men nu har jag skrivit en i alla fall och det får duga. Min bok kan älskas och hatas, vilket man behagar. En roman bland andra. Det är inte viktigt att den blir omnämnd som ett mästerverk, det är inte viktigt att debutera när man är ung. Det viktiga är att göra det man vill och känner för, när det passar en själv. Ibland är det läge att göra vissa saker vid en speciell tidpunkt i livet. Att sätta upp stora mål eller att stressa upp sej för att saker och ting inte blir gjorda, det är förkastligt. Att skriva en bok kan göras på tusen olika sätt, men jag hade inte kunnat skriva just den här boken när jag var femton eller tjugo, men om jag inte hade skrivit nånting då skulle inte heller min debutroman vid 42 års ålder sett dagens ljus. Inte heller hade jag, med samma oförtrutenhet och orädsla, kunnat beskriva femtonårskänslan som den jag är idag.
Första "kapitlet" är skrivet, vad nästa ska handla om vet jag inte, lika litet som jag vet något om morgondagen eller nästa år. Så länge det finns nya upptäckter att göra finns all anledning att fortsätta, både att skriva och att leva.
MusikPosted by rolfcarlsson Friday, June 26 2009 16:06:54Kan inte påminna mej att Michael Jackson nån gång gjort intryck på mej, varken musikaliskt eller artistiskt. Möjligtvis när han dansade runt på en kyrkogård i en video för länge sen, men mer för betoningen på det ockulta och skräckfyllda än för det musikaliska.
Hur mycket jag än anstränger mej känner jag ingen större sorg eller saknad denna dag när Michael Jackson, "Kungen av pop", gått bort. Förmodligen var det rätt skönt för honom själv att slippa den trånga värld han, trots alla rikedomar och fans, tycks ha vistats i. Man led nästan med honom, eller, inte det heller direkt. Man tyckte synd om honom på nåt sätt. Hur fel det kunde bli, trots allt. Och man ser bilderna av honom när han var liten och sjöng med sina syskon och utstrålade både värme och glädje. Avsaknaden av detta var högst påtaglig under senare år. Om hans inre såg annorlunda ut är vi ju ytterst få som vet, vad vi konfronterats med är bilden av en människa som fått för mycket av allting och gått rakt in i sjukdom och socialt trauma.
Tankarna går litegrann till Elvis, "The King of rock", och den 16 augusti 1977 när han dog. Jag var bara tio år då men förstod ju ändå hur stor den nyheten var när morsan plötsligt stängde av dammsugaren och skruvade upp volymen på radion. En nyhet kan vara större än dessa "kungar" själva, som tvingats leva isolerade och avskärmade från vardag och omvärld, som blivit ompysslade som små barn och fallit in i total hjälplöshet efter alla år i rampljuset. Vad är det för liv, egentligen?
Att lämna efter sej fyra miljarder kronor i skulder kan inte heller vara så upplyftande. Men för Michael Jackson spelar det ju mindre roll idag. Han slipper den här världen nu och när allt kommer omkring var det ju länge sen han var en riktig stjärna. Förlåt en som inte riktigt hängde med när det begav sej och en som inte heller kan sälla sej till skaran av sörjande.
Jag funderar t.ex. mer över vad som ska hända med rättigheterna till The Beatles´låtar nu när han är borta. Det var ju Michael Jackson som köpte dom en gång i tiden, och det säger kanske mer om hans ekonomi än dom miljarder han dragit på sej i skulder. Det kan ju knappast ha varit på grund av Lennon/McCartneys låtar?
Michael Jackson slipper svara på några fler frågor nu. Äntligen får han vara ifred. Han kommer att ha sin plats i alla musiklexikon, och tillskrivas både oförglömliga hits och upplagerekord i skivförsäljning.
Men för honom betyder det ingenting nu. Vila i frid, Michael Jackson.
MusikPosted by rolfcarlsson Sunday, February 08 2009 15:07:52Försöker föreställa mej hur det skulle vara att vara med i årets melodifestival, och hur det skulle se ut, koreografiskt. Kanske skulle man såsom gammalt Kiss-fan testa med lite eld och rök i alla fall. Man undrar om Christer Björkman skulle försöka avstyra det.
Sist var det ju ganska trist - svart kostym och beige tröja. Hur tänkte jag då egentligen? Inte fick jag heller nåt bra klädbetyg i Aftonbladet den gången.
Det är svårt att se sej själv i sammanhanget. Festivalen har ju blivit nåt oformligt elefantlikt i media-Sverige och allt som egentligen har med musik att göra blir mer och mer förpassat till kulisserna.
För övrigt har jag inga åsikter i ämnet. Melodifestivalen är stöpt för att ha åsikter om och bäst är att avstå. Men det vore helt klart spännande att få vara en joker nästa år. Snälla, Christer. Snälla, snälla...
OkategoriseratPosted by rolfcarlsson Friday, February 06 2009 15:43:58Världen är inte rättvis men det visste vi ju allesammans redan.
Det ska finnas skillnader mellan oss, det är det som gör livet. Nej, det gör inte livet värt att leva, så sa jag inte.
Orättvisorna dom finns där, för att man ska kunna bli upprörd och svenskt avundsjuk och rentav gnällig. Så att man ska få en anledning att skriva en insändare i tidningen eller ett inlägg på bloggen.
Säg mej till exempel om det finns nån som helst logik i att Henrik Zetterberg, en av våra ishockeyexporter, drar in en miljon kronor i veckan (!) borta i Detroit när Folkets hus i Storfors tvingas begära sej själva i konkurs för att dom inte fick kommunalt driftsbidrag i år med 186 500 kronor? Zetterberg skulle alltså inte behöva "arbeta" mer än en halv dag för att rädda hela Folketshusföreningen. Men det gör han inte. Han skulle inte göra det ens om han kunde. För världen ska se ut såhär, med alla dess klyftor och konstiga räkneexempel.
Är en ishockeyspelare i proffsdivisionen på nåt sätt värd en mille i veckan? Kolla bara hur dom spelar ishockey numera. Rena jävla tramset. Själv växte jag upp med Larionov, Kasatonov, Petrov, Tretjak, Makarov, Krutov... vilka namn, bara det! Namn som var värda sin vikt i guld, boktstavligt talat.
Pengarna, dom orimliga pengarna, har förstört idrotten och dom här hockeysummorna vi hör talas om eller en Zlatan och en Henke som har köpts och sålts hit och dit, det är ju bara löjligt. Och hela den idrottsliga massmediavärlden står bara och ser på för det mesta, och tycker det är helt normalt att en duktig ishockeyspelare eller fotbollsspelare ska ha några miljoner i månadslön. Det förs aldrig någon kritisk bevakning eller granskning för det är med största säkerhet ingen inom den sfären som vågar säga nåt. Det ska bara hejas på hela tiden, kommenteras och refereras men aldrig ifrågasättas.
Och vad ska dom göra i Storfors när dom inte har Folkets hus kvar längre? Bio och bibliotek behövs kanske inte idag? Ett hockeygymnasium är kanske vad man ska satsa på istället, eller får dom väl försöka bli proffs på nåt dom också.
OkategoriseratPosted by rolfcarlsson Wednesday, December 17 2008 17:48:40Nån mer än jag som drabbats av tekniktrötthet? Jag har haft en gnagande känsla av obehag hack i häl ganska länge och anat vad det kunde bero på. Och så, voila, blir det helt uppenbart: Jag är trött. Trött på teknik. Trött på att vara teknikens undersåte. Trött på att hela tiden få veta att man inte är up-to-date. Trött på trådlöst och usb och kablage och handsfree och gigabyte och strömmen av alla dessa jävla heta erbjudanden.
Nu ska det inte uppfattas som att jag är den typen som sprungit runt och shoppat loss på SIBA och El-Giganten och Expert och på så vis blivit trött på teknik. Nej, det ska genast sägas att om man har en fullt fungerande Nokia 3310 mobiltelefon i sin ficka och är helnöjd med sin nuvarande teleoperatör och inte ens har dvd-brännare i datorn kan man bli tekniktrött ändå. Fråga mej. Jag vet.
Jag har delvis drabbats av en inre konflikt, mellan det som var då och det som gäller nu. Jag har också börjat inse vad jag i själva verket behöver, även det i relation till vad jag behövde förut, och kontentan blir att man inte behöver så fantastiskt mycket här i livet. Det är trevligt att kunna spela musik, så en musikspelare behöver man. Om man sen väljer trattgrammofon eller mp3-spelare är upp till var och en. För att spela stenkakor behövs dock en trattgrammofon, då duger inte din iPod. Och vice versa. Och faktum är att stenkakor kan vara nog så charmiga.
Det är inte så mycket man behöver. Det är så mycket somliga eller en hel industri vill få oss att tro att vi behöver och i många fall lyckas dom också få oss att köpa både budskapen och prylarna. Och allt dom säljer idag är inte en bråkdel som bra som dom var förr. Det är stuff som bara är gjort för att vi snart ska tvingas att köpa nytt, slänga bort, köpa nytt, slänga bort. I en tid av starkt miljömedvetande och miljöcertifering hit och dit är det ett klart suspekt förfarande. Det är kort sagt, en stor jävla lögn.
Häromdagen gled jag runt på dom stora elektronikvaruhusen i Värmlands huvudstad Karlstad och insåg, voila, varför vi har eller snarare har haft ett biografklimat på tragiskt nedåtgående. Varför ska man ha biografer när snart nog varenda jävla människa har byggt om sitt vardagsrum till en bio?
Tekniken kommer säkert snart att göra oss odödliga också. Ett litet chip inopererat strax under huden mellan pekfinger och tumme, ett ID-kort som vi kan använda oss vid både besök hos doktorn och när vi storhandlar på ICA.
På vägen dit kommer tekniken att göra oss till dom ensammaste människor som nånsin trampat denna jord, isolerade och våldsbenägna och sexhämmade.
Nej, jag är inte pessimist. Jag är bara så fruktansvärt trött på all jävla modern teknik, och det är min gissning att den kommer bidra starkt till vår undergång.
Parallellt pågår en teknisk "utveckling", som givetvis är av godo, men frågan är om inte den "onda" tekniken kommer att spela ut den.
Den som lever får se.
OkategoriseratPosted by rolfcarlsson Wednesday, April 09 2008 16:05:21Den här vintern har jag tagit det ganska lugnt faktiskt. Inga speljobb, ingen skivinspelning och inte heller något bloggande. Kan därför vara läge för några rader, och jag känner att ämnet måste bli gammal kärlek som aldrig rostar. Eller snarare nygammal kärlek.
Jag har nämligen stiftat närmare bekantskap, eller återupptagit bekantskapen, med ett par av mina gamla älsklingar. Varken sambon eller ungarna har väl riktigt kunna förstå det, fast sambon säger samtidigt att det har gjort mej yngre igen. Och så är det nog, det har varit en riktig adrenalinkick faktiskt. Har inte känt mej så eggad och tänd på många år.
Okej, såhär är det: jag har ägnat mej åt att renovera en gammal gitarr i vinter, och stående där i nostalgins vindar la jag ett bud på nätet på en exakt sån Les Paul-kopia jag en gång hade som grabb.
Men först var det min gamla Hofner President som viskade nåt ömsint i mitt öra. Det är egentligen en fin och ädel gitarr, men har gått igenom många svåra faser i sitt liv. Jag fick gitarren av min äldre bror Ulf när jag var tio år; jag vill minnas att det tillochmed var en födelsedagspresent. Den har tragiskt nog blivit ommålad två gånger (gissa av vem) och det har försvunnit en del tillbehör som idag knappt går att få tag i förutom i England där allt stavas PUND.
Efter en massa jobb och några tusenlappar lagda på delar och reparerande har nu Presidenten fått nytt liv. Steve Russell, engelsman som bland annat gjort en skön vintage-sida på nätet med gamla Hofnergitarrer, har varit en viktig inspiratör. Ensam kommer man ingenstans och därför konsulterade jag även en bilmekaniker, Rolf Kling, för att sätta ihop elektroniken. Många sena nätter satt han hukad över guran med lödkolven i högsta hugg, och till slut varde ljud i lådan.
Den som vill kolla in lite sköna bilder på gitarren och även få en mer djuplodad inblick kan ta en titt här: www.vintagehofner.co.uk/gallery/gallery2/odd.html
Gräv där du står, brukar det ju heta, men det är inte alltid man finner vad man söker bara därför. Ebay är en trevlig marknadsplats på nätet där folk har i stort sett allt att erbjuda. Själv hittade jag en gammal älskling borta i Arizona, i Tucson. Men det var snårigt att ta sej dit...
När den vinröda, fina Les Paul-kopian dök upp första gången var jag för sent ute. Hon försvann mitt framför näsan på mej. Men nu var jag smått besatt av denna skönhet, som jag mindes lika starkt som när hon hängde i skyltfönstret på en musikaffär i Karlstad när jag var tolv år gammal.
Jag behövde inte vänta länge förrän hon dök upp igen. Den här gången var hon i Vaxholmstrakten, precis inom räckhåll, men just när jag skulle slå till försvann hon på nytt. Smärtan satt i ett par tre dar, och sen uppenbarade hon sej igen ute på nätet. Samma vinröda skönhet som jag hade sett där från början. Vadå? Var det nåt slags spel hon lekte med mej? Nu skulle hon bli min, till vilket pris som helst. Nu skulle hon inte komma undan.
I en vecka höll hon mej fången, utan att jag visste om jag skulle få henne eller inte, jag fick bara veta att jag ledde budgivningen. 250 dollar hade jag gått ut med, och dollarkursen sjönk. Jag kände redan segerns sötma.
En minut innan gongongen gick började det röra på sej. Det visade sej att jag hade en rival därute. Men efter en hård duell där bara dollar räknades fick han snart sej besegrad. För 285 dollar blev hon min och dagen efter lämnade den vinröda skönheten Tucson och lyfte från staterna med destination Stockholm-Arlanda kvällen därpå.
Nu står hon här bredvid mej och undrar: Vart höll du egentligen hus under alla år?
BöckerPosted by rolfcarlsson Tuesday, January 08 2008 08:30:43Ovanligt många tycks dö nuförtiden. Eller så är det en del av att man blir äldre själv. Folk rycks bort, en efter en. Förutom att jag nyss och helt obegripligt förlorat en nära vän och kollega i en bilolycka går en av mina absoluta litterära hjältar och dör samtidigt. Knappt hinner jag skriva av mej minnet av mitt korta och lyckliga möte med Slas en gång förrän tidningarna meddelar att han är död och borta.
Han blev nästan 80 år och hann skriva fler böcker än han samlade år på sej. Det är inte illa. Jag kan rekommendera samtliga böcker, utan att ha läst alla, men speciellt några egna favoriter: "Om vänskap funnes" (hans fina romanporträtt av vännen Pär Rådström), "Blå måndag" (tänkvärd prosasamling), "Henrietta ska du också glömma" och "Kärlek rostar inte" (lysande Slas-romaner). Annars är "Samtal på ett fjärrtåg" och "De tio budorden" klockrena, i mitt tycke.
Just idag får vi också veta att Anders Paulrud, författaren och journalisten, gått bort. Jag nämner det i sammanhanget eftersom jag, ungefär som med Slas, hade ett mycket kort och till och med kortare möte med Paulrud en gång.
I mitt förra inlägg nämnde jag i förbifarten att en kulturredaktör en gång ansåg att jag hade en lång väg kvar till parnassen och det kunde ha varit Anders Paulrud, men det var det inte. Däremot var det honom, bland annat, som jag träffade helt kort på Aftonbladets kulturredaktion den gången när jag överlämnade en text - som sen alltså refuserades av hans kollega.
Anders Paulrud var då nyanställd som redigerare på AB:s kulturredaktion. Några år senare romandebuterade han och hann skriva några böcker till. Jag har dessvärre missat hans författarskap helt och hållet och kan därför inte ge nåt lästips. Men hans nya bok, som ges ut postumt inom kort, kan kanske få bli en inkörsport. En bok som handlar om sjukdom och död, det vill säga det mest självklara i livet fast vi oftast inte vågar ta i det. Skriven av en man som levde på övertid, märkt av cancer och jagad av döden.
Ibland tar den god tid på sej att hinna ikapp en, ibland sker det på nolltid.
Ändå är döden det enda säkra i livet från det vi föds.
Den vill göra sej märkvärdig på nåt konstigt sätt, och lyckas ofta rätt bra.
BöckerPosted by rolfcarlsson Wednesday, December 12 2007 11:14:24Nobelfesten är över för den här gången och litteraturpristagaren Doris Lessing valde att avstå partyt. Den nätta prissumman lär väl dyka upp på kontot i alla fall och äran har hon redan fått. Skulle det vara något att få komma till Stockholm och den litterära parnassen här?
Själv skulle jag inte haft något emot att få sitta och småprata med prinsessan Madeleine som tydligen just konverterat från partyprinsessa till kunglig dam. Ett annat år kanske...
Men apropå Stockholm och den litterära, svenska parnassen så kommer jag att tänka på en gång då jag var bjuden på förlagsfest i huvudstaden. För en lantis med litterära ambitioner var det givetvis en stor ära, nästan som att få Nobelpriset.
Jag hade just fått en novell antagen och istället för honorar erbjöds jag att få komma till förlagets årliga partaj. Inget man tackade nej till, dessutom höll jag på med en roman och tyckte det var ett utmärkt tillfälle att snacka in sej litegrann. Det är ju så det funkar.
Minns inte värst mycket av själva tillställningen. Det bjöds på vin och sprit och öl och folk blev odrägliga. Men jag lyckades snacka in mej såpass mycket hos en av förlagets poeter att det öppnades en dörr till mina drömmars stad.
Till Stockholm var man tvungen att bege sej, det var bara så. Där pågick själva livet på nåt vis. Där fanns verkligheten och där och endast där kunde man förverkliga sej själv och sina drömmar.
En förlagsfest och ett fyllesnack och sen satt man och skrev poesi i poetkamratens lägenhet på Kungsholmen. Men tiden gick och verkligheten var väl ungefär densamma där som överallt. Parnassen tedde sej långt bort, och jag fick det till och med skriftligt av en kvällstidningsredaktör: "Du har långt kvar till parnassen". Så skrev han, kulturredaktören.
Många lever fortfarande i villvarelsen och tron att allting händer och sker i Stockholm, när det i själva verket är ett samhälle uppbygt på immigranter. Folk som i likhet med mej själv lämnade landsbygden, vände den ryggen, förnekade den och bespottade den.
Jag lämnade Stockholm efter ett år. Bortsett från några vilsna poem skrev jag en enda låt under detta år. Allt övrigt kan tillskrivas landsbygden och, framförallt, hembygden. Men jag vänder inte Stockholm ryggen. Jag förnekar inte och bespottar inte. Stockholm är en vacker stad, men det är alltid lika skönt att ta tåget därifrån. Hem till verkligheten.
För att nu inte verka alltför negativ kan jag delge er ett minne av ett litterärt möte som förevigt har en plats i mitt hjärta.
Det hela utspelade sej i Götgatsbacken på Söder i Stockholm en dag i slutet på 80-talet.
Jag gick uppåt gatan när Stig "Slas" Claesson och Niklas Rådström kom emot mej på trottoaren. Nu kanske det finns nån som undrar vad det skulle vara för märkvärdigt med det eller rentav ställer sej frågan: Och vilka är dom då? Vad menaru? Det kan vara motiverat att undra, men jag avstår från att förklara närmare. Jag mötte, kort sagt, två av landets främsta författare. Dessutom var jag just då inne i en riktig "Slas-period" och för en yngling med egna skrivarambitioner blev detta ögonblickliga möte desto starkare.
Vad gjorde jag? Jo, ropade "Hej" och stoppade dom bägge herrarna som kom småpratandes nerför gatan. Dom kunde förstås ha ignorerat mej fullständigt och fortsatt, men dom stannade. Och vi började prata, jag sa till Stig Claesson att jag tyckte mycket om hans böcker och jag berättade att jag skrev litegrann själv och då undrade han vad jag skrev för något.
Över axeln på honom såg jag bokhandelsfönstret på andra sidan gatan.
- Kan du vänta här en liten stund bara så får jag springa över och köpa en bok som du kan signera? sa jag.
- Jovisst, jag väntar, sa "Slas".
Övertygad om att de bägge skulle ta tillfället i akt att ge sej av gick jag in på bokhandeln. När jag stod i kön för att betala boken, en pocketvolym av prosasamlingen "Blå måndag", såg jag genom skyltfönstret att Claesson och Rådström fortfarande stod kvar och pratade därute. Dom såg inte ut att ha bråttom alls.
"Till Rolf, hälsningar Stig Claesson", plitade "Slas" ner på försättsbladet och sa sen:
- Då bli´re jag som får stoppa dej nästa gång.
Det var ett lyckligt ögonblick. En blandning av lantisens "idoldyrkan" och den fascination man kan drabbas av i mötet med en berömd person.
Vi skildes där och jag fortsatte på lätta fotsteg uppåt gatan.
Den litterära parnassen kan te sej på olika sätt.
